Aftonbladet – 4 september 1873, sida 3

städes tillåtit oss, på det att härigenom själ va det sträfvande, vi omfattat och sökt fö! svara, måtte tillika med dess försvarare fö samma allmänhet framstå i en förhatlig da ger. Vi trotsa hr B. att kunna med bevi styrka detta sitt yttrande. Uttryck sådana som reaktionärer, obsku ranter skall ingen annan än den, som s ogeneradt behandlar sanningen som hr B. kunna påstå oss hafva fält om någon perso för hans åtgöranden i rättstafningsfrågan de härom af oss för denna tidning förfat tade artiklar. Hvad beträffar uttrycke litterära flanörer, så hänvisa vi till de ställe, där detta uttryck af oss begagnats (se Aftonbl. AZ 175 de sista raderna af vå: artikel) och känna oss öfvertygade om, at ingen skall neka att den tydning, hr B häråt behagat gifva, är i hög grad för vrängd. Vi hafva helt enkelt yttrat, at det är hvad man kan vänta, att de, son verkligen äro litterära flanörer — vi haf va icke förklarat vare sig hr B. eller nå gon annan vara det — skola af bekväm lighet och andra skäl med alla till buds står eude medel söka att försvara det bestående bruket.. Ja, det är så långt ifrån, att vi på något sätt klandrat de, som ännu våga att skrifva sex, att så väl vi själfva som ock så godt som alla den nya rörelsens anhän gare ännu altjämt skrifva på detta sätt! Härom hade dock hr B. icke bort vara okunnig, för så vidt han verkligen läst hr Hazelii arbeten eller de af oss författade artiklar, som han satt sig ned att så bittert klandra och så — oförsynt förvränga. Och hvad beträffar dem, som ännu våga att skrifva menniska och qvast, så veta vi alt för väl, att mången, som både har fullkomligt reda på det nya stafsättet och till alla delar gillar det, ännu så länge anser sig böra bibehålla större lelen af det gamla och därför skrifver på anfördt sätt, utan att vi någonsin varit nog Mörskämda att härför — såsom hr B. påliktat oss — öfverfalla bonom med otidigheter. Ja, den ojämförligt största delen af len svenska allmänheten skrifver ju ännu DÅ det gamla sättet i följd af en helt natur: ig okunnighet om hela den nya rörelsen ller dess verkliga natur; och hvilken förnuftig människa kan klandra detta? Den bevisning, det llegat oss att fram ägga till rättfärdigande om vårt omdöme om hr B:s uppträdande i rättskrifningsfråsan samt till vårt eget försvar mot hr B:s veskyllningar, torde nu kunna anses till fullo sifven. Vi skulle därför här kunna sluta; nen i sakens intresse och till fullständigande vt allmänhetens kännedom om hr C. F. Bergtedts ställning till den vigtiga, fosterländka frågan om vår skrifts förbättring måste i ännu tillägga några ord. Det förtjänar då först att anmärkas, att ir B. oupphörligt för stora ord i munnen om de mänga befängda, falska, förarselseväckandeoch orimliga fel och vårt vackra språk vanställande lyten uti vår ättstafning (se Samt. f. 71 och 73 a. st.); men cke desto miadre griper han till alla möjliga ch omöjliga, alla lofliga och olofliga vapen för utt bekämpa och nedsätta de allvarliga bemölanden, som göras för att aflägsna några af lessa vanställande lyten. Ty skall hr B. vara med, skall det göras nägotstort! Han kan icke vara med om något så litet, som let nu föreslagna, ett sådant småfnask, tt sådant småaktigt rättshafveri i fråga m enstaka bokstäfver (!), detta bråk utan notsvarande vinst, han vill icke medverka ill detta -tarfliga resultat (Samt, f. 71, 73 . st.), han frågar hånande: Hvarför i stälet för att på en gång nedrifva de fullfärliga murarne åtnöja sig att med nageln peta ort litet af rappningen? (Stockh:s-Posten.) ej, gudbevars! hr B. är en väldigare reormator. Hvad är det då han vill? Jo, let rationella vore enligt honom att teckna tott (af stä). otta (8) fong (af tå), vold o. 8. 3 örd (för oro), örd, örm; det vore natio jelt att teckna venta, kenna, gn sd ; det är nligt hr B. oresonligt att skrifva djerf, jur, utan ist. skall man skrifva (i öfverusstämmelse med det slarfviga hvardags. pråket) jerf, jur! han vill emot vårt bildade ttal skrifva landbruk, landgods 0. 8. V.; an utdömer helt käkt såsom osmakligeter sädana former som tagits, skrifits, hvilka dock af J. E. Rydqvist på iltiga grunder godkännas; han vill icke ännas vid det äkta nordiska slik; o. s. v. Samt. f. 71, a. st.) Vi erinra våra läsare m, att det är hr B. som yttrar, att en reormator borde ega icke blott speciella in igter i detaljerna (med afs. på hr B. se fvan!) utan filologiska vyer och en högt odid skönhetskänsla !! (Samt. f. 71 a. st.) Vi våga förtrösta på försynens beskydd fver de nordiska länderna (Samt. f. 71, a. t.) och öfver värt fäderneärfda nordiska tunomål, att den olyckan aldrig måtte inträffa, tt hr C. F. Bergstedt skall på annat itt, än såsom Samtidens utgifvare, få nåot att säga öfver vårt modersmål! Men man må icke tro, att hr B:s reforatoriska förslag inskränka sig till hvad I här omnämt. Hans program är ändå ycket vidsträktare. Det omfattar vidare vi måste dock bekänna, att vi sväfva i llständig okunnighet om huru mycket af t detta, hr B. på allvar skulle vilja vara ed om —: afskaffande af den falska delingen efter skrifstafvelsen, af de stuma bokstäfverna i sådana grupper som hj. . Y, dj(!), utbyte af de galna konsonantrbindelserna dt och gt (således: gott, dräkt), sj, stj, skj mot ett tecken, likaså af kj, ok (framför len vokal) mot ett tecken, rt sagdt alt, som i vär skrift verkligen höfver förbättras, utom just det som nord. ttstafningsmötet föreslagit! Ty dessa se re förändringar äro, som sagdt, så obe-! dliga! Med anledning af dessa talas det! 1 käckheten mot x, som ingen ting ondtl. ort annpat än att det blifvit hortlagdt il, nskan och mot qv, hviiket till och med ; radikale holländarne bhibehållit i ord atf!,