Aftonbladet – 4 september 1873, sida 3

snäst ut. Den andra herrn var en stor och fet person i uniform, synbarligen ortens polismästare, väpnad med lagens fruktansvärda svärd. Men om rättvisan den gången icke hade bindel för ögonen, så hade hon derewot sina händer bundna, ty vid hans arm stödde sig Sabina, leende, talande och afbedjande. Polisrådet log, bockade sig och bligade på den sköna frun, synbarligen en villig fånge. Venus hade afväpnat Rha. damantus, liksom förut mången gång Mars och rättvisans svärd fick rosta i skidan, På något afstånd från dem stod Stan. grave och talade sakta, allvarligt, lidelse fullt med — Marie! Och slutligen, midt emot hvarandra, som ett par hundar, hvilka äro villrådiga om de skola vara vänner, eller slåss, syntes gendarmen och Sabinas neger; den förre med musköt på axel, styf och rak samt för. bittrad på den svarta pojken, som dansade. grimaserade och knäppte med fingrarna i sin förtjusning öfver att det var han som upptäckt och lyckats förekomma utförandet af det öfverenskomna i elet, om äteg ingnt ped till Sällskapet, boo kade sig artigt, förklarade sin ledsnad öf ver att ha varit frånvarande, då de ärade herrarne anlände, vände sig deretter till studenten och bad honom tiil sin bortsprungaa vän framföra Toms ursäkt för det löjliga misstarat, RA Herr polisrådet såg på Tom med samma förvåning som förut gendarmen hade gjort. lyfte derefter sina händer och utbrast i ett ofantligt, tyskt skratt, Ingen på hela jorden kan skratta som cn tysk, så hjertans godt och med en så innerlig belåtenhet. Ack, ni engelsmän, ni engelsmän! Ni äro alla galna, det tror jag! För ingen ting skäms ni, för ingenting känna på frek