Aftonbladet – 3 september 1873, sida 2

måste temligen snart gifva med elg. De Decker förordnade, såsom inrikesminister, 1856 en kommission till undersökning af språkfrågan, och de i hennes utlåtande framstälda besvär och yrkanden gåfvo sedan anledning till vidlyftiga förberedande arbeten mom särskilda förvaltningsgrenar. Om det dröjt ända till detta år, innan flamskan blifrit upphöjd till rättegångsspråk, så kom lock till slut äfven den segern, och skilnalen mellan 1873 och 1833 är himmelsvid. Vi antydde, att denna rörelse ej saknar sina motsvarigheter i Norden. ena sidan ligger, trots vissa betydliga olikheter, en jemförelse med den norska språkfrågan nära till hands. Å en annan sida möta vi en märklig analogi i rättstafningsfrågan. Under den flamska literaturens första uppvaknande skref en hvar efter godtfinnande, utan vetenskaplig grund, hvilket naturligen ledde till virrvarr och på samma gång lade stötestenar i vägen för den unga planteringens växtlighet och trefnad. Omsider enades man, under Willems och en annan språklärd, Bormans ledning, om det förslaget att genom en komit6 uppställa rättskrifningsgrundsatser, hvilket af regeringen godkändes, hvarpå hon lät uppmana alla sakkunnige att insända utlåtanden och till deras granskning samt afgifvande af eget yttrande i ämnet förordnade en komit med Willems såsom ordförande. Komitens 1839 fast stälda åtta punkter framkallade visserligen en häftig strid, men försvarades skickligt och antogos efter hand af de fleste skrift ställare, hvarpå de högtidligen gillades på den första af de flamska språkfesterna, den år 1841 hållna Tael-Congres. — Vi nämnde slutligen det florerande ettertrycket, icke det gamla bekanta och vanryktade belgiska ef tertrycket af fransk literatur, som väl nu mera är hämmadt genom de tfransk-belgiska öfverenskommelserna 1852 och 1854, utan det ömsesidiga eftertrycket i Belgien af hol iändska, i Holland af flamska böcker, hvil ket en tysk författare från slutet af 1840 talet beskrifver såsom ytterligt oförsynt och i högsta måtto skadligt för de tvänne små grannstaterne, i hvilka under sådana förhållanden en sjelfständig literatur ej kan nå en varaktig blomstring. Hans önskan, att de måtte besluta sig till ömsesidigt skydd för den literära eganderätten, gick ect år tionde senare i fullbordan genom den hol ländsk-belgiska literära konventionen af å 1858. SEO EKA SEN ISO