Aftonbladet – 3 september 1873, sida 2

tolkar måste användas; franska qvittenser ilemnades vid skatteuppbörden och så vidare I stort och smått. Att ett sådant tillstånd, utom allt det kränkande och förödmjukande, som deri ligger, är ett af de svåraste tänkbara hinder mot folkupplysningen, behöfver ej mer än påpekas, liksom det är sjelfklart att den stora mängden derigenom mäste hällas qvar i politisk omyndighet. Under dessa förhällanden var: det den flamska språkrörelse började för fyra årtionden sedan, hvilken efter en långvarig och hård, men med glödande hänförelse förd kamp nu synes viss om en afgörande seger. Hufvudpersonen i detta fängslande skådespel är den språklärde Jan Francois Willems, f. 1793 i Bouchout vid Antwerpen ( 1846). Redan 1818 hade han, den gamla flamska literattrens fackla och den nyas morgonstjerna, framträdt med ett skaldestycke Aan de Belgen, hvari han med kraft häfdade folkspråkets rätt gent emot den kring sig gripande franskan. Snart derpå följde en afkandling om nedertyska språket och literattiren med hänsyn till Nederländernas sydliga provinger, hvarigenom han ådrog sig det flamska presterskapets flentlighet, hvilket, ehuru ej gynsadit stämdt mot den franska propagandan, fruktade faror för katolicismen af det beröm, Willems egnade de protestantiske nord-nederländarnes språk och diktkonst, Då ett sällskap i Brissel utsatte en prisfråga rörande rättskrifningen, hvilken under Belgiens länga spansk-österrikiska pinohistoria hade råkat i yttersta oreda och hvars ordnande till öfverensstämmelse med den högt utbildade holländskans Var ett af den politiska föreningen framkalladt önskningsmål, besvarade Willems spörjsmålet i en grundlig tundersökning (1824), der han, hänvisande till det äldre enkla stafsättet, jomförande de ömsesidiga afvikelserna, kom till det resultat, att på båda hällen något finge appoffras af RA AI och be RA be ot. kt fat JL (nl ki FR TA KSR fn BR fn JR DR RR Re hvad det dittillsvarande bruket föreskref. Han var redan en frejdad man, förföljd af det efter revolutionen herskande franska partiet, när han år 1834, i förordet till en upp: laga af Flanderns kanske vigtigaste literära minnesmärke från medeltiden, det berömda djur-epos Reindert de Vos, höjde den betfrielsens fana, omkring lvilken en modig skara skyndade att samla sig till striden för sitt fölks andliga fosterland, dess förtrampade modersmål. Mer än någon bevandrad i hela den nationella literatnrens gamla skatter, i detta sitt väckelseoch stridsrop med lå gande hänförelse uttalande hvad mer eller mindre oklart rörde sig i den yngre, patriotiska generationens sinnen, blef han den nationella rörelsens sjelfskrifne ledare. Snart stodo vid Hans sida, såsom författare på det Blommaert, Ledegank, H. Conscience, Snellaert, Schlayes, van Duyse, den äfven såsom publicist utmärkte Joh. Alf. de Laet, den omtyckte visdiktaren van Ryswyk och andra. , Medan en ny vitterhet utvecklade sig på folkets språk, genomforskades med ifver den äldre literaturen. och bearbetades Belgiens, särdeles de flamska provinsernas historia. En mängd literära sällskap bildades, hvaraf ett i Gent med det karakteristiska namnet framsteg; särskildt är det anmärkningsvärdt tidskrifter kunde upprätthållas. Redan efter några år kunde man vända sig till representantkammaren med en jättepetition i språkfrågan. Under Willems ledning utgick en uppmaning till alla flamska kommuner att underteckna en af.Blommaert författad ansökan som, försedd med femtiotusen underskrifter, af den sedermera så ryktbare deputeraden De Decker framlades och på ett glänsande sätt förfäktades inför kammaren. Utom flamskans erkännande såsom officielt språk, yrkades dess likställighet med franskan vid Gents universitet och de offentliga skolorna å det flamska området m. m. Trots den ovilja, petitionen rönte, kunde man dock ej undgå att öfversända den till regeringen. Från det franska partiet och de förut enrådande, till en del af invandrade fransmän redigerade franska tidningarna rönte denna rörelse det häftigaste motstånd. Hånfulla yttranden om den ömkliga holländska rotvälska, till hvars förmån flamingarne beskyldes att vilja undantränga franskan i de vallonska provinserna, hvilket visserligen aldrig varit afsedt, omvexlade med anklagelser för blodiga planer till en ny siciliansk aftonsång. När de Laet 1844, understödd af den flamska sakens skickligaste förkämpar, uppsatte tidningen Vlaemsch .Belgie, som med en dittills osedd talang bjöd den franska pressen spetsen, lyckades jesuiterne snart nog genom förläggarens medverkan aflägsna de Laet och sätta sig i besittning af bladet, som dock derpå förlorade sitt anseende och ömkligen omkom. Emellertid, i den mån förhållandena mellan Belgien och Holland ordnades och hvarje tanke på ett omintetgörande af 1830 års revolution uppgafs, kunde ej längre länge vårdslösade famska språket, män som Het tael is gansch het volk. Den periodiskal pressen på flamska språket gjorde hastiga att, jemte tidningarna, flere rent literäral beskyllningarna mot den flamska rörelsen, såsom en agitation i holländskt intresse, med framgång fortsättas. Lärare iflamska språket anställdes vid offentliga läroverk, statsunderstöd beviljades äfven åt flamske författare o. s. v. Vid universitetet i Löwen inrättades en professur för flamska språket, hvars förste innehafvare blef den framstående författaren David, redaktör af en bland de literära tidskrifter, som i den flamskal rörelsen spelat en så betydlig rol. Den franska annexionslystnaden, emellanåt allt för ohöljdt framträdande, bidrog ock i sin mån att afkyla den franska ifvern hos en del af vallonerne. Tio år efter skilsmessan från Holland talade man redan, på Waterloofesten den 18 Juni 1840, för en förening med bröderne norr om Rhein. Hur denna brödrakänsla sedan dess vunnit i styrka, har man mer än en gång haft tillfälle att erfara under de sista femton åren, bland annat med anledning af den vidt ut seende Luxembourg-frågan 1867 och dermed i samband stående omständigheter. Det skulle föra oss för långt att följa den så kraftfullt började rörelsens senare förlopp. Om dess egentliga Sturmund Drangperiod ej var af någon mycket lång varakpe ei ENARE a NR IE PS RE I Kö