Aftonbladet – 2 september 1873, sida 3

Den förflutna veckan hann med ett industrimöte och förberedde ett kyrkomöte. På det förra tycktes man ej vara fullt belåten med den nya tiden, och det finnes personer som anse tänkbart; att nägot dylikt kunde kommazsatt visa sig äfven på kyrkomötet, fastän vi för vår del icke vilja gå händelserna i förväg och framställa några förutsägelser. Hvarför tyckte industrimötets flertal icke om den tid som är? Får mästaren nu mera icke så god betalning för ett par stöflar? Är hans yrke nu mindre aktadt? Nej, missnöjet tyckes komma deraf, att den gamla borgerliga gnistan, som eldat våra förfäder, är nu på väg att utslockna. N : För hundra år gedan förnams samma kla gan som nu. Äfven då var tiden dålig och man suckade efter framfarna dagar. Då hade man inga industrimöten, det är sant, men man träffades t. ex. på Tre Remmare och spräkade om sina iutressen vid en söt: pommerans, en skorpa och en pipa. Hvad säger bror bisittare om de dåliga tiderna? Åh, käre bror, det blir allt värre och värre. Yrkesskickligheten går förfärligt utföre. Och hvad är orsaken? Jo, att en pojke nu mera ej vill låta skrifva in sig på längre tid än fem år. Nu vilja alla vara herrar genast, och gesällerna skämmas ej för att byta om mästare, i fall de gamla ej behaga dem. Ack ja, bror bisittare, gesällherbergena äro riktiga förderfsens källor. Fastän vi mästare sitta äfven vid gesäll-lådorna och således kunna hafva tummen på ögat på munsjörerna, så söka dessa dock att handla efter eget behag. Sannerligen jag har förtroende längre till vår Aldtgesäll, som dock