Aftonbladet – 2 september 1873, sida 3

ställande i dess ursprungliga renhet öfh sanning. Detta reformatoriska sträfvande här hittills icke egt någon stödjepunkt inom den svenska kyrkat. Tvärtom hafva våra teologer och prester, med ytterst få undantag, inlagt de skarpaste protester mot hvarje erinran om önskvärdheten af en bekännelselis revision på grundvalen af den nyare bibelforskningens ovedersägliga resultat. Men ej nog härmed: vår kyrkas mälsmän hafva, drifne af en sällsam förblindelse, liksom med förkärlek framletat och förfäktat just sädäåna lärosatser, som företrädesvis var vit egfade att bringa förnuft och vetenskap i harnesk. Vi påminna om de bekanta litterära fejderna angående helvetetslaran, hungersnöd såsom ett straff för tron, dijefvulens personliga grasserande, 0. 8. v. Vid försvaret af dessa och dylika stycken af den saliggörande läran hafva biskopar och teologie professorer gjort ge mensam sak med stiftelsens kolportörer, ang ende hvilkas fosterländska (!) verk sambet hu föreligger ett nytt beaktansvärdt intyg, nemligen akademieadjunkten dr Björn ströms förut af oss meddelade iakttagelser rörande sinnessjukdomarnes orsaker i Sverige. Det fria religiösa forskningen har dock ej kunnat utestängas från Sverige. Bortvisad från den officiella kyrolärans råmärken, har hon funnit vänner och förespråkare bland lökmännen. En kortfattad öfversigt af denna forskniöga etrid med kyrkoläran skall åskådliggöra uppkotisten af den omnämnda söndringen mellan svenska folkets och svenska kyrkans kristendom. Sedan omkring ett årtionde eller något längre tillbaka bafvå protesterna emot ortodoxien stått på dägördnirgen i vår litteratur och gjort sig hörda med växande styrka, Hvilka förändringar har ej: det relir giösa tänkesättet i vårt land undergått sedan början af 1860 talet! Då var ännu gamhat öch sötebrödsdagar för sden rena läravs apöstlar.. Änsamti den protestantiska kristenheten tycktes Sverige stå så godt som oberördt af de ratlonalismens vindkast, som ströko frani genom kyrkö hvaltven i det gamla Europa. Kätterska heigtör ittalades visserligen här och der, men de hade ej vännit insteg hos en talrikare allmänhet. I Upsala samladeg ungdo men kriovg Boströms kateder, följande hats klara och fasta konturteckning af idealismöpå verldsåskådning och lyssnande till hans bäskråfoing öfver religlositeten såsom menniskans persöhliga iir i Gud — den bästa vederläggningen af det ensidigt dogmatiska uppfattningssättet. I Stockholm hade Ignell under en mångErig skriftställareverksamhet, hvars grundtanke finnes uttalad i hans bekanta sändebret till ;Svensk Kyrkotidning, (1861), med bfvertygande bevisföring lagt i lagen oförenligheteti ihellän sden trsprungiga kristna tron och dogmtron. ER i och för sig föga märklig tilldragelse skulle komma stridslågan att upsflamma häftigare. . Inför domkapitlet i Strengnäs hade en af stiftets kyrkoherdat upprepade gånger, se nast i December 1860, frambtirit sina tvitvelsmål rörande dogmen om -Kristi Etdömm; härvid åberopande sig på en mängd bibelställen, hvilka han ansåg vara så klart vitnande mot läran om Jesu gudom, att ivarje fördomsfri menniska med sundt förwutft, äfven den alldeles olärde, måste knuna inse samma läras bristande bibliska grätd. Sitt anspråk att detta oaktadt få anses såsom en medlem af den kristna kyrkan stödle han på Concordie-bokens grundsats, att ntet annat än den heliga skrift skall vara rättesnöre för vår tro och lära, samt på Augsburgiska bekänhelsens anvisning till orester satt undersöka läran Och förkasta len lära, som strider mot evangeliwm. (Jem: ör Strengnäs domkapitels utslag — — 4 let s. k. Hallinska målet, 8. 11, 12; Strengäs 1862.) Domkapitlets svar blef en relisionsprocess emot den Älderstigne skrift;ranskaren, med det resultat, att han döm les sitt prestembete förlustig, Detta utslag plef olyckedigert för den s. k. bekännelserohetens intressen. Den allmänna menin: sen i landet tog parti för den afsatte presten; en stor del af pressen uppträdde med kärpa emot den dömande kyrkliga myndigretens åtgärd, och — det vigtigaste! — vid tt af rikets domkapitel funno Hallins förnenta villomeningar. en skarpsinnig och förskräckt försvarare. Denne man var lekorn vid Göteborgs högre elementarläroverk NV. V. Ljungberg. Dogmatikens män stötte lär på en motståndare, som gick dem in på ifvet med dialektikens skarpslipade vapen. 3ragte i trångmål, sökte de, efter vanligheen, betäckning bakom det kända resonnemanget, att de särskilda bibelställena böra olkas enligt trons analogi samt att dessItom inkarnationsdogmen är ett ,mysteriumn. om hvarken kan eller skall af förstånde: egripas. Härpå gaf Ljungberg följande ;enmäle, som otvifvelaktigt ställer frågan i en rätta belysningen: Med trons analog: an icke rätteligen förstås någonting anat än trons — trosläravs — sjelföfverenstämmelse eller dess egenskap att vara ri ifrån motsägelse mot sig sjelf, och denna genskap kan ej bevaras, utan går ohjelpgt förlorad, ifall tron skall affirmera der w0tsägelsen, att sämme person (Kristus) på i n gång oinskränkt eger alla de högst! ulkomligheter och icke oinskränkt eger em (det förra är nemligen vilköret för att ara sann Gud, det andra åter för att var: ann icke-Gud, t. ex. zann menniska) eller tt han på samma gång är det högsta väendets (Guds) son, och (icke dess son, utan) et högsta väsendet sjelft — en lära, hvars ätta bedömande, långt ifrån att, såsom bikop Annerstedt vill, öfvergå allt mennikoförstånds förmåga, tvärtom faller gan ka djupt ned under den förmågans maximiöjd och utan ringaste svårizhet låter ofelart uttala sig derbän, att man omöjligt kan ä en gång behålla förståndet och detta iroinnehäll, utan ovilkorligen nödgas för llfället afsäga sig ettdera. (Jfr Svensk yrkotidning, årg. 1861, n:o 23). . Hr Ljungbergs uppträdande förorsakade, åsom wan torde erinra sig, stor oro i det rtodoxa lägret. Väktaren och Svensk yrkotidning predikade korståg emot otrosjelten, och bland presterskapet i Göteorgs stift auordnades en kuriös demonstrajon medelst den på sin tid ryktbar vordna . k. lådan, som vandrade från den ena restgården till den andra, uppsamlande det ögvördiga ståndets mustiga Vvredesdomar fver affällingen. Efter dessa förpostfäktningar följde det fgörande augreppet emot ortodoxiens för: kanskvingar. Våren 1862 utkom Victor tydbergs bekavta skrift: Bibelns lära om ristus. Till henne anknyter sig ett nytt ppslag uti det inhemska meningsutbytet örande de religiösa stridsfrågorna, särskildt en kristologiska. Boken slog ned i det rtodoxa skumrarket likt en sprakande, tänande eldbrand Ett lystringsord hade gifits till de talrika skaror, som pä andra tigar än kyrkolärans sökte efter forsoninen mellan vetandet och tron, och bland vilka nu mången, liksom träffad af saningen ljusstråle: nm oh om ör Dn Ha ft fan fo Yster bre Tr hd HR 0 Ad tå rr vn FR Bit be PK RR nn GR fr Kr Jr ät AK br FYR TR FR VV VR Kort IR RR VR fö Kr I RR VA VR MR OR Rn mm FD PR NR BA AR Jä — DD 0 Å BR — nm ch ht Då — RR D Rh AM dt Orr M