Aftonbladet – 2 september 1873, sida 3

särskildt evangeliskt-luthersk kyrka, ännu har de rättmätigaste anspråk på det sven ska folkets kärlek, och att hvarken dette folk i dess helbet eller någon dess individ bör anse sig hafva vuxit derifrån. (Jfr Allmänna kyrkomötet 1868, första häftet 8. 9 f.) Såsom en inledning till våra betraktelser med anledning af det förestående kyrkomö tet hafva vi velat påminna om det anförds lyttrandet af framlidne erkebiskop Reuterdahl. Man finner i detta yttrande och i dess fortsättning (a. st, sid. 10) åtminstone en flyktig antydning om det motsatsförhållande. som fått en allt högre betydelse för vära dagars kyrkligtreligiösa lif: motsatsen mel lan kyrkan och folket. Det är en ofta upp repad och väl äfven obestridligt sann tt Isago, att tvenne inbördes stridiga verlds: åskådningar kämpa med hvarandra om väl det öfver samtiden. Mellan stillaståendet och framåtskridandet, anuktoritetstron och den fria forskningen, dogmläran och bibel kristendomen utkämpas det envig, hvars vapengny återljuder fjerran och nära frår odlingsarbetets vigtigaste områden. Men speja vi efter fanbärarne i denna strid, då stannar blicken vid dessa båda: kyrkan och folket. Till dem anknyta sig de i fråga Vår rande motsatta verldsäskådningarna; å ena sidan en älderdomssvag, skumögd, stapp lande gestalt, framstammande maktlösa besvärjelser etot otron, å andra sidan tängdomsstyrka, tro och hopp förkroppsligade hos den utlefvade kyrklighetens motståndare, hos folket; Från begynnelsen var ställningen icke sådan. Då, när kristeidomens glada budskap första gången trängde fram öfver land och haf, skapande ett nytt lif, en ny tamhällsordning -— då fanns ännu ingen söndring mellan kyrka och folk, enär folket sjelft, dön örkristia församlingen, på den tiden var kyrkan. Ordet kyrka i dess nuvarande betydelse är, sem bekant, främmande för det nya testamentets språkbruk, Här är sj stället att redogöra för huräsöm församlingen, det af Krisius på demokrratisk grundval stiftade religionssamfundet, småningom genom mångahanda samverkande orsaker förvandlades till en hierarkisk anstalt, kyrkan, af hvars dngmhildavae kontilier Kristi evangelium innan kort vaustäldes tiil oigenkännelighet. Allt neg: sådan kyrkan blifvit under århundradenas lopp, är hon i det väsentliga Knau i dag, och hennes lära desslikes; mellan dem oc nutidens frihbptsetsafvakden ; Hiltidenk Sån: ningsökähde är ett oötverstigligt svalg befästadt. Det är ej blott i Rom man ställer ett pon possumus mot hvarje erinran om nödvändigheten af en genomgripande revision utaf kyrkans lära och författning. Ett dylikt ensidigt fasthängarde vid det gainla, som ju innebär ett blindt trois emöt utvecklingens för allt timligt faststälda lag. möter! 083 äfven inom den protestantiska kyrkan, öfverallt der den s. k. bekännelsetroheten blifvit upphöjd till det religiösa lifvets 1edande grundsats Härigenom har kyrkan uppkallat emot sig on ar vår tida andliga störmakteri den vetenskapliga kritiken, Hennes arbete bär rika frukter. Sekelgamla trosläror vägas noggrannt på granskningens våg och utmönstraa skoningslöst, när de befunnits underhaltiga; uråldriga beläten un danskaffae från altaran ech bland de utanför stående höjas ifrande rösier och knytas gissel af starka händer till tempelrummens rensande frän ett vanhelgande intrång. I jembredd med kritiken arbeta andra makter — medvetet eller omedvetet — på under gräfvandet af dogmbygnadens grundval. Allestädes der folkbildningens och den sunda samhällsutvecklingens må!smän befästa vördnad för sannivg och rätt, hvar helst de uppenbara sig, der är krigsförklaringen utfär dad emot den lära, som icke erkänner någon annan sanning än den, som låter sig sammanjemkas med de från medeltiden ärfda dogmerna, och ingen rätt, som kunde rubba kyrkans befogenhet att fortfarande betrakta vetenskapen såsom en trons tjensteqvinna. Äfven i vårt fädernesland har en sädan krigsförklaring mer än en gång blifvit uttalad. Frägan om dess berättigande, särskildt med hänsyn till våra inhemska kyrk: liga förhällanden, hör otvifvelaktigt till de spörsmål, som hvarken kunna eller böra af pressen förbigås med tystnad. Må ingen missförstå vär afsigt! Vi skrifva ingalunda för att framkalla en fientlig stämning emot Sveriges kyrka och presterskap. Villigt instämma vi i det yttrandet af det förra kyrko mötets ordförande, att vårt folk har kyrkan att tacka för oändligen mycket. Med vördnad må vi erinra oss framfarna dagars kyrka. i Sverige, upplysningens alma mater, vår unga odlings trofasta vårderska. Men der före blir den frågan icke mindre oafvislig: huru beskaffadt är i våra dagar, och med hänsyn till framtidens kraf, förhållandet mellan den svenska kyrkan och det svenska folket? Är kyrkan i sin nuvarande skepnad skickad att hädanefter såsom hittills vara folkets uppfostrerska på det religiösa områ det? Eller är måhända, för hennes fortsatta utöfvande af detta kall, en föregående sjelfuppfostran, en ny kyrklig reformation af nöden? De framställda spörsmålens vigt torde inses utan vidlyftiga förklaringar. Frågan om den svenska kyrkans duglighet och förmåga att tillfredsställa folkets religiösa behot är i sjelfva verket en fråga om dennal kyrkas framtida vara eller icke-vara. Ty ett är visst: skall kyrkan bestä och trifvas. mäste hon ställa sig till efterrättelse sin egen samtids rättmätiga och oeftergifliga önskningsmål. Hon måste, liksom hvarje annat. offentligt samfund, i ordets bästa mening vara barn af den tid, i hvilken hon eger sitt . fäste. Nu är den innevarande tidsperioden, såsom allmänt erkännes, till sitt skaplynne en utprägladt demokratisk. Klass-söndrinsens och klassföreträdenas dagar ligga bakom oss: qvarlefvorna från den tiden bort sopas allt fullständigare, i mån af upplysningens tillväxt i folklig och fosterländsk riktning. Folklighet är nutidens lösen på samhällslifvets alla områden. At regering och statsförfattning fordrar man med fog ett sorgfälligt hänsynstagande till folkets, ej blott till ett privilegieradt fåtals önsk ningar och intressen; enahanda fordran ställes till förvaltningen, lagskipningen, undervis vingsväsendet; till och med vetenskapen nödgas som oftast afkläda sig den lärda drägten, för avt meddela forskningens resultat på ett för menige man begripligt tungomål. Skulle kyrkan ensamt kunna utan olägenhet undandraga sig den i fråga va rande tidsriktningens inflytande? Kan hon fortfarande räkna på folkets kärlek och för troende, såvida hon uppträder fientligt emot let bildningssträfvande, de idger om sanning och rätt, som utgöra den moderna verldsiskådningens grundpelsre, — såvida honl skiljer sina intressen från den stora allmänhetens och blir, icke en kyrka för hela folket, men ett teologiskt skrå, en ljusskygg. ofördragsam prestkyrka? Svaret kan ej vara tvifvelaktigt. Endast då kan kyrkan fylla sin bestämmelse, när hon uti allt godt och) sannt gör sig till folkets och framåtskri-: landets bundsförvandt och sin lära till ettl k af den ursprungliga kristen-!