Religiösa tidstecken. Betraktelser med anledning af kyrkomötet. I När i dessa dagar för fem år sedan det första svenska kyrkomötet öppnade sina sammankomster, helsades medlemmarne af ordföranden erkebiskopen med ett tal, som till en del var egnadt åt betraktelseämnet: förhållandet mellan Sveriges kyrka och Sveriges folk. I hjertliga och af en kristlig nitälskan präglade ordalag ingkärpte den ärevördige talaren, hurusom den svenska kyrkan städse egt och fortfarande eger be: rättigade kraf på folkets kärlek och tacksamhet. Nästan så långt man kan se tillbaka var kristlig kyrka en af de stora uppfostringsanstalterna rör svenskt folk. Åtminstone har dettas historia inga bestämda konturer att uppvisa, innan Sveriges folk böjde sig för Kristus, Guds son, och emottog kristendom. Och sedan det antagit denna, har det, densamma den må hafva brutit sig i hvilka former som helst, att tacka för oändligen mycket. Skulle vi kunna neka, att denna förbindelse ännu fortfar? Jag tror det icke,