Aftonbladet – 2 september 1873, sida 2

VV VVE enn Men dessa nejder äro sådana, att man skulle vilja lefva och dö der; man skulle vilja studera hvart enda litet drag, till dess man voro förtroligt bekant med hvarje klippa, hvart valnötsträd, hvar vinranka. Men framför allt hvilar blicken med verklig förtjusning vid två eller tre punkter, så öfverlägsna allt det öfriga, att sedan man sett dem, man knappt har öga för något vidare: det paradis, som bortom Treis utbreder sig för äskådarens tjusta blickar, och gedan — den besynnerliga samling af gammaldags bygnader vid Berncastel, hvilka tyckas klättrat upp på toppen af en klippa för atttitta på äångbäten, men sedan icke kunnat komma ned igen. Så tänkte äfven Stangrave, ombord på ångbåten, som sträfvade upp för den grunda floden. Han var glad, då resan var slut, och han vid Alf fram på eftermiddagen fick gå i land. Der tog han sig en vagn, färdades i sakta mak genom Issbachs bergspass sex dryga, tröttsamma mil, till dess han slutligen anlände till den skogbeväxta Römer-kessel och i den kittelformiga dalsänkningens midt; på en bergskulle låg det lilla kapellet och vid dess fot Bertrichs hvita hus med sina höga tak. Stangrave stannade vid detvackra, gamla Kurhaus, som låg så lugnt och skyddadt tätt intill det ljungbeväxta berget, och framför sträckte sig en gräsplan med stora kastanier samt en list af dalier, pelargonier fon lackvioler; hvilka fyllde luften med välukt. Stangrave gick in och grep begärligt det album, hvari resande teckna sina namn. Ja, namnen stodo: der inför hans ögon, skrifna med deras egen handstil, men hvar voro de båda damerna ? Uppassare ropades an och tillfrågades.