Aftonbladet – 2 september 1873, sida 2

Af en öfverläggning, gom egde rum å Sällskapets för Norrlands väl årsmöte i Hernösand, föranlätas vi att återkomma till en angelägenhet, hvarpå vi för kort tid sedan sökte fästa. uppmärksamhet, nemligen Gellivarafrågam Sällskapet har fortsatt behandlingen af den redan i fjor framkastade tanken på en jernvägsförbindelse mellan Botniska viken och någon hamn inom Nordlands amt 1 Norge. Att det är af största vigt att intresset och företagsamheten riktas på andra näringsgrenar, än den till Norrlands olycka önsi: digt och onaturligt uppdrifna trävaruhandteringen, och att ett väsentligt vilkor för en sundare utveckling är förbättrade åamfärdselsmedel, hvilket eh talare på mötet lifligt framhöll, skola vi så mycket mindre bestrida, som vi sjelfve tillförene uttalat denna samma åsigt. Men häraf fölier icke, att vi skulle anse det ifrågavarande jernvägsförslaget Våra så synnerligen tidsenligt, hur tilltalande det än må kunna förefalla dem som framför allt fästa sig vid det verkligt eller förment storartade och som, då man för närvarande ej ser sig i stånd att utföra måttliga och anspråkslösa planer, söka ön tillfredsställelse i att i fantasien utkasta sådana efter en gigantisk måttstock och testamentera dem ät — en okänd och oberäknelig framtid. Särskildt finna vi det hvarken försigtigt eller nyttigt att före spegla att riksdagens stämning är sådan, att staten sannolikt snart nog skall finnas villig att taga den der smäsaken — en fyrtio mils jernväg, till en del genom ödemarker — om hand. Af redogörelserna för diskussionen finna vi, att en någotlugnare och tryggare betraktelse af saken, hvarmed en och annan deltagare infunnit sig Vid mötet, fått vika för de oväntade upplysningar om statsmakternas sannolika villighet att anlägga denna bana såsom statsbana, hvilka en norrländsk riksdagsman meddelade och hvilka antogos ha sin grund i dennes personliga kännedom om den inom riksdagen rådande stämning. För vår del tro vioss riktigare uttrycka verkliga förhållandet, när vi dels påstå, att riksdagen, som i den norrländska jernvägsfrågan fattat ett ingalunda öfverspändt beslut, visserligen ej nu mera beherrskas af någon jernvägsfeber, dels erinra att, ehuru staten eger längre lif och säkrare framtid än individerne, den förra likväl ofta får nöja sig med att vara litet mindre fjärrsynt i sina idber och litet mindre vidfamnande i sina planer, än de senare, helst när det är fråga om, att den förre skall bestå fiolerna, men de senare blott förlusta sig vid den ljufliga musiken. Under öfverläggningen om detta ämne anförde emellertid en talare, att man förmodligen ej behöfde vidtaga några åtgärder, alldenstund Gellivarafältens egare sjelfve skulle vara betänkte på att anlägga en linie Gellivara—norska kusten öfver Qvickjock och Ruotivara, hvarmed man således förmenade att de för jernhandteringens upp: blomstring i Norrbotten erforderliga kommunikationer skulle utan vidare bekymmer, genom ett utländskt bolags mellankomst, vinnas. Vi vilja till en början antaga, att något allvar kunde ligga till grund för en sädan plan hos Gellivara fältens s.k. egare. Hvem det vara må, som är upphofvet dertill, icke är planen uppgjord med hänsyn till svenska intressen. Andamålet är allt för tydligt: brytning i stor skala af Gellivaras utomordentligt rika malm och dess utskeppning från norsk hamn till England, der Tförädlingen komme att ega rum och vinsten af. denna svenska rikedomskälla ett 5tälnå, medan ortbefolkningen skälle nedsjunka till fattige och förtryckte grufarbetare åt engelsmännen, om hvilkas hänsynslösa egennytta arbetarebefolkningens tillstånd vid af engelsmän inköpta grufvor i Spanien nogsamt vitnar. Staten har sedan ett ärhundrade gjort stora uppoffringar, för att i Norrbotten framkalla grufdrift och bruksrörelse, tills vidare utan annan frukt, än en mer och mer tilltagande sköfling, för export, af ofantliga skögar upplåtna endast till bergshandteringens fromma. I sanning lysande utsigter till ersättning för dessa uppoffringar, om Gellivara förvandlas till ett engelskt faktori, hvarifrån de af ett antal svenska trälar framdragna skatter, på hvilka en hel ländsdels uppblomstring kunde grundas, skickas till England, för att der tjena till en vådlig konkurrens med den svenska jernhandteringen, medan samtidigt Gellivara-verkens egare, gynnade af ett undseenda från regeringsmaktens sida, hvilket börjar antaga en i sanning besynnerlig karakter, fortfarande bedrefve en till slutlig ruin för i fråga varande landsdels kultur och beboelighet ledande skogsafverkning, hvartill de utfärdade, länge sedan förverkade privilegierna. — som äro meddelade för att främja landets uppodling och bergshandteringen, men alls icke trävaruutförseln — ej medföra ens skenet af rätt, Detta om den anförda planen, derest den är allvarligt menad. Men det kan allt för väl tänkas, att den är ingenting annat, än ett försök att slå blå dunster i ögonen på dem, som kunna antagas. vara nög tanklösa att i dess utförande se någonting för vårt land gagneligt, och sålunda genom falska förespeglingar om storartade ätgärder till jernindustriens utveckling i nordligaste delen af vårt länd tjena till stöd för den enda verkliga planen, att nemligen framgent till fortsatt plundring få behålla de för annat ändamål upplåtna skogstrakterna, så länge någonting der finnes att taga, och sedan efter väl förrättadt ärende draga sina färde med ett hånlöje öfver ett land, som låter sig ödeläggas för att med guld fylla utländingens fickor. Att detta och endast detta är meningen, sluta vi af hvad hittills förefallit, Gellivaras egare anlägga ångsågar och sköfla de för bruksrörelsen upp åtna skogar, men de idka ej grufdrift, anlägga hvarken masugnar eller stångernshamrar, verkställa ej odling och husoyggnad på nyhemmanen, korteligen göra ntet och hafva intet gjort af allt det, som ir privilegiernas anledning och ändamål. Tvilostånd begäres hos bergmästaren och ;rhålles, begäres å nyo och förnyas, och när å sådant sätt fem år förflutit, vänder man ig till bergsöfverstyrelsen med ansökan om tterligare anstånd, d. ä. för att få ytterlisare tid till fortsatt skogsafverkning. Analet af de inmutningar, hvarför förlängdt wvilostånd nu sökes, är 211. Enligt grufrestadgan skall å hvarje utmål årligen arjete verkställas, motsvarande 200 dagsveren, således å 211 utmäl 42,000 dagsveren. Hvilken present det allmänna sålunda ör det utländska bolaget genom beviljande ft. ex. ett års ytterligare uppskof, och vilken ännu större, som förut förunnats geiom de fem årens hvilostånd, är lätt utäknadt. Om dagsverket antages till 2 rdr 0 öre, utgör denna skänk för ett enda år 05,000 rdr, Och hvad vinnes dermed? Inet annat, än att för hvarje anstånd det än-j d amål, för hvilket Gellivaraprivilegier-ä a gåfvos, nemligen bergshandteringen, un-ta anskjutes och förhindras, och att på sam-lst mmm——————ÅÄÅ—e— — — — — — Z ?--2? — ÖÅ Fr RR Ms dm LR OA HAM Ebro NN cc 0 np vo ms AR Fa Fr