Aftonbladet – 1 september 1873, sida 2

vid slutpröfningar, vare sig genom censorer ller på annat sätt. Detta afstyrker dock akademikanslern, befarande att en sådan mordning skulle hos läroverken undertrycka len känsla af sjelfständighet och ansvar, som under nuvarande förhållanden ej kan indgå att på deras verksamhet utöfva en välgörande inflytelse. Ett stadgande, hvilket, så vidt möjligt ir, åt läkarebildningen inom fäderneslandet bibehåller dess nuvarande karakter och åt let allmänna förvarar de fördelar, anordningen af den medicinska undervisningen för närvarande erbjuder, äfven för den händelse K. M:t ville medgitva Carolinska institutet att förrätta äfven teoretiskt medicinsk examen, tror sig kanslern hafva funnit i det famösa förslaget att licentiatexamen ej må afläggas vid det läroverk, der kandidatexamen tagits. Då vi tro oss hafva visat att en vetenskaplig täflan och samverkan mellan olika undervisningsanstalter väl kan ega rum, utan att de behöfva byta lärjungar sig emellan, har dermed den enda rimliga grunden för ett sädant stadgande bortfallit. Deremot qvarstå olägenheterna, för hvilka ej ens kanslern tyckes vara blind, Störst bland dem förefaller oss nödvändigheten att genast efter aflagd kandidatexamen bestämma vid hvilket af två läroverk, som man ännu platt ej känner, licentiatexamen lämpligast bör tagas. Under nuvarande förhållanden har kandidaten under den långa praktiska tjenstgöringen vid klinikerna god tid till ett öfvervägande deraf jemte fördelen af personlig kännedom om de båda, mellan hvilka valet i flesta fall sker. Då vi således ej kunna inse något i läkarebildningens eget intresse grundadt skäl vare sig att förvägra Caronlinska institutet åtagandet af en förpligtelse och utöfvandet af en rättighet, som ingeu dristar pästå öfverstiga dess krafter, eller att lägga hinder i vägen för den medicine studeranden, mer än för någon annan, att för vinnande af sin bildning välja hvilket af statens erkända läroverk, som eger hans förtroende, våga vi uttrycka den vissa tillit till regeringens goda omdöme, att hon icke vid kanslerns hemst1lan i tredje pankten mätte fästa nägot aseende. På detta sätt skulle den medicinska frågan sent omsider erhälla en lösning iöfverensstämmelse ej mindre med riksdagens flere gånger uttalade åsigter, än med den svenska läkarebildningens egna fördelar. Ty först då intet af de medicinska läroverken åtnjuter någon icke i sakens natur li; gande företrädesrätt framför de öfriga, skola de alla under fri täflan kunna utveckla sin inneboende krafter. Att hafva främjat etc så godt ändamäl skulle vara en heder fe regeringen i allmänhet och särskildt för ecklesiastikministern.