Aftonbladet – 26 augusti 1873, sida 3

r-roth från Umeå, H. Halldin från Örebro hlsamt A. P. Lundberg och 4. Ambrosiu från Stockholm. r) Innan den egentliga öfverläggningen öf tt) ver de framstälda frågorna började, måste .man afgöra, huru rösterna borde beräknas gl!i händelse omröstning komme att ega rum S I Industriidkarne i landsorten voro nemliger tI representerade : genom deputerade, hvilkas r antal, såsom ofvan antydts, endast uppgick till 50, under det att mälsmännen för huf evudstadens indusrti voro omkring 4 gånger i-Iså talrika. Detta missförhällande fruktade , Inemligen flere talare skulle hafva till följd 1 jatt stockholmarne genom sin numeriska öft vervigt kunde öfverrösta ilandsorten i frå-I gor, der begge hade olika Intressen. Slutligen gjorde emellertid den meningen sig nästan allmänt gällande, att alla hade ett mäl och ett intresse, nemligen handtverkeriernas och industriens upphjelpande, och att derför alla i mötet deltagande borde hafva lika rösträtt, hvilket också blef mötets beslut. Derefter vidtog diskussion om öfverläggningsämnena, af hvilka det första i ordnin: gen hade följande lydelse: År det till fyllest för vår inhemska industri i allmänhet och handtverksindustrien i synnerhet, att den öfverlemnas till egen fri utveckling, eller hvilka åtgärder böra vidtagas som kunna utöfva ett välgörande inflytande på så väl arbetsgifvare som arbetstagare? Öfverläggningen om denna fråga inleddes af hr Hägg från Upsala med ett längre skriftligt :l anförande, som till en början wppdrog en historik öfver handtverkeriernas tillstånd hos oss se dan längre tid tillbaka, och sedermera, öfvergåfende till handtverkeriernas nuvarande tillstånd, framställde detta såsom jemförelsevis mindre tillfredsställande, något hvartill orsaken ansågs ligga i upphäfvandet af den gamla skråordningen och antagandet af nu gällande näringslagstiftning. En annan omständighet vore, att begäret att lära ett handtverk på senare tiden ganska mycket minskats. Den gamla borgerliga gnistan, som eldat våra förfäder voro nu på väg att slockna-, och i stället för att mästarne fordom kunnat fylla sina verkstäder med söner af borgare och handt verkare, måste de nu rekrytera bland de fattigaste och minst upplysta familjernas barn. Mästarnes ställning vore icke heller enligt denne talares förmenande afundsvärd, ty under det fordom välmåga och burgenhet herr:kade bland handtverkarne, hade Jesse numera att kämpa med nöd och bekymmer. Orsaken till denna ned slående belägenhet hade emellertid icke ensamt sin rot i ofvan antydda förhållanden utan vore äfven att söka hos bandtverkarne sjelfve, hvarför han föreslog, att idkarne af samma yrke inom hvarje stad skulle bilda föreningar inom sig. och, om de på något ställe vorc för få, i förening med sina yrkesbröder i närmaste stad; och vidare att en komitå skulle nedsättas för att utarbeta för slag till reglemente för dylika föreningar och ordningsstadga för verkstäderna, betygsbok för gesäller och lärlingskontrakt, hvilka förslag borde tryckas och utdelas i rikets 90 städer och 19 köpingar samt granskas på ett allmänt handtverksmöte nästa år, då äfven ett centralutskott, till hvilket yrkesidkare kunde vända sig, skulle tillsättas. Så väl detta förslag som hr Häggs åsigter för öfrigt funno en bestämd motståndare i skräddaremästaren Roos härstädes, hvilken dels framhöll, att industrien hos oss betunne sig i ett blomstrande tillstånd, hvarpå som bevis anfördes deu lifliga efterfrågan af skickliga arbetare, som nu förefinnes. och de förmånliga vilkor honom er bjudas, dels anmärkte, att det vore svårt attförstå hvad man på lagstiftningsväg kunde vinna för näringarnes upphjelpande. Hvad industrien ör närvarande behöfde vore armar. Kunde dessa någon mån ersättas med maskiner borde de icke försmås eller betraktas med afvoghet, emedan det framförallt gällde att följa med sin tid. Den som ej gjorde det. borde ej beklaga sig om han blefve efter. Kunde föreningar åstadkommas för uppfostran af dugliga lärlingar, vore sådant bra, men man borde i detta hänseende ej ställa några anspråk på statsmakterna. Hr Lundberg från Köping yttrade sig i olikhet med de begge föregående talarne och isynnerhet den förste helt kort och tog handtverkaremötena i allmänhet i försvar mot de förklenliga yttranden, som mot dem skulle blifvit fällda i ett par tidningar. Hr Strandman från Göteborg var den för ste som vidrörde den vigtiga frågan om förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Han fann den oinskränkta frihet. som råder inom handtverksklassen, ej lända till fördel åtminstone för de yngre eiler lärlingarne, hvilka misshushållade med de dyrbara läroåren i stället för att använda dem till förkofrande i yrket. Derför önskade han i så väl lärlingarnes eget som hela samhällets intresse, att några åtgärder i lagstiftningsväg vidtoges, som vore egnade att hålla desse till ordning och uppfyllande af sina skyldigheter. Hr Brockman från Carlstad anmärkte, att anspråken på en handtverkare nu vore större än fordom och behofvet af undervisningsanstalter i samma mån mera påfallande. Ensamt folkskolebildning vore ej tillräcklig. utan det fordrades äfven en utbildad smak. Tal. föreslog derför. att en handtverksskola skulle inrättas i hvarje ad och åtminstone en slöjdskola inom hvarje än. Äfven hr Cederqvist ansåg skolor nödvändiga för att verka för lärlingarnes sedliga uppfostran och insigt i sitt yrke samt rekommenderade inrättandet af bildningsanstalter för desse, ehuru ej i samma utsträckning som den närmast före gående talaren. Talaren förundrade sig ej öfver att minnena från fordom voro kära för många, men han ansåg att man måste lägga dem åsido och följa med tidens ström. Det kunde icke bestridas, att förhållandet vore, att på den senaste tiden yrkesskickligheten ej gått framåt, men man finge ej lägga skulden härför på lagstiftningen, utan ihågkomma att man befinne. sig i ett öfvergångsstadium. Hr Lindberg ville, att friheten skulle hållas inom tillbörliga gränser, ty om den finge fortgå som den börjat. skulle industrien derpå mera förlora än vinna. och han hoppades derför, att mötet skulle vidtaga några åtgärder för att befästa sammanhållningen mellan arbetsgifvare och arbetstagare. så att de förre upde få någon säkerhet för, att de finge behå la de senare åtminstone den bestämda lärotiden. Beträffande näringsfriheten kunde han ej förstå. hvad det all männa derpå kunde hafva för vinst, Den föredd många att kasta sig i förerag, som de ej voro mäktiga att sköta. Såsom ett verksamt nedel mot denna olägenhet ansåg talaren, som visserligen var en vän af framåtskridande. men blott till ett bättre. att en inskränkning skulle söras j näringsfriheten genom ett stadgande.l som föreskrefve betyg om yrkesskicklighet och! kännedom i bokföring såsom vilkor för rättigveten att ntäfva ett vrka Ls so ss RE rt Rör 0 ET 8 Me MM 4408 TN