Aftonbladet – 23 augusti 1873, sida 3

Så dog Bleley Vavasour, poeten och snilie, i sin födelsestad. Lbtom oss -bedja, sade en djup gäst, inne i rummet. Det var Mark Armsworth. Han hade i första morgonstunden kommit för att skaffa de resande damerna någonting tull frakosten, hade sakta gåvt uppför trappan för att inhämta ppderrättelger, funnit dörren öpnen och kommit ip. just under den sista dödskampej, -Lusfa höll ansigtet ännu gömdt intill bädden ocn företa gången på måuga år, knäböjde Tom, medan den gam; bankiren anbefalde i--Guds händer den själ, som just nyss plifvit förresSad ur sina jördiska bojor. Likå tyst sombhan hade kommit, gick derefter Mark Bter nedför trappan och Valencia som stigit upp, försökte att föra sin syster ur rummet. Men i detta ögonblick utbröt i hela sin vilda passion det irländska temperamentet hos den unga enkan. Låt oss dock slippa teckna en medmenniskas förtviflan och svaghet. Slutligen förmådde Thurnall föra henne nedför trappan. Mark var ännu qvar och hade skickat efter sin vagn. Lugnt lade han Lucias arm inom sin, förde henne upp i vagnen och hem tiil sitt hus, öfverlemnade både henne och Valencia åt Marys omsorger och bad Tom komma in till honom en stund. Jeg vill väl hoppas att jag inte har något dåligt samvete; kära gosse, sade han; men Mary har inte tid med mjg nu — får lof att taga vård om den stackars unga menpiskan — bara barnet och skall ändå genomgå en sådan natt! — Öch Gud vet hura det kommer sig, men jag tycker det käns litet ruskigt att bli epsam efter en sådan synl!s