sinne som Marys utöfvar på en så stormande natur som Mark Armsworths. Aftonen förflöt angenämt nog, tills inemot klockan nio, under samtal om gamla tider och åhörande om berättelser om alla utomordentliga laxöringar och räfvar som fött sätta lifvet till på tjugu mils omkrets. Klockan slog just nio dä en af husets betjening kom in. Jag skulle fråga om mr Vavasour är här? Här? Hvem frågar efter honom? Mrs Brown, vid Hemmelfordsgatan. Hon säger att han bor bog henne. Han har redan varit och sökt honom hos doktor Tharnall. Jag tror det blir bäst att ni går, Tom sade Mary stilla. Jag tror så med, kära gosse, ioföll ban, kiren. Anfäkta alla poeter och den dag då de började komma till verlden i Whitbury! En säsan afton totalt förstörd! Drick åtminstone en kopp kaffe; inte? Nå, ett glas sherry då ? Tom skyndade till Elsleys bostad. Mrs Brown hade varit uppe och tyckt honom gofva, men snart derefter hörde hon honom häftigt komma nedspringande utför trappan. Hon hade skyndat ut i förstugan. men han rusade endast vildt förbi henne och ut. Och det vill jag säga er. sir, att han såg just ut som min svägerskas bror, Will Ford, strax innan han tog lifvet af sig sjelf. Tom skyndade åter ut och öfvervägde i största hast hvad som var att göra. Han stälde sina steg till apoteket. Apotekaren var sjelf icke inne — satt på källaren Fiscarehvilan, men hans medhjelpare stod inranför disken,