Aftonbladet – 19 augusti 1873, sida 3

slita bröder ur hvarandras famn, hugga familjebandet midt itu? Floden är ingen naturlig gräns, detta är riktigt, men hvarföre icke tillämpa den sannivgen vid fredsslutet? Hvarföre icke låta den gamla länegränsen, ett par mil öster om elfven, blifva den nya riksgränsen? Den höjdsträckning, som skilde länen, hade just varit lämplig att dölja för våra blickar den afslitna armen; men nej, den skall ligga öppen för oss och bada sig solijuset, och vi skulle icke kunna undgä att se på den, se på den så länge att våra ögon fyllas med tårar. De ta var den raffinerade österländska obarmhertigheten å ena sidan, och den svenska ef. terlåtenheten, kortsyntheten och försoffningen å den andra. Karakteristiska drag hos de begge folkens statsmän! Det saknas icke tillfälle att visa, om i våra dagar man bättre förstår uppbära vår värdighet, om det än nu gäller en annan gräns. Vi behöfva icke nämna, att gästfriheten lika lika litet i Haparanda, som på de flesie andra ställen i Norrland saknades. Man hade god tid på sig till mötet, hela måndagen den 14 Juli var disponibel, och den kunde på ett angenämt sätt användas till en af församlingens herde, hr G. Burman, anordnad utflykt till Kuckola fors, ett par mil uppför elfven, der man fiskar sik och steker den på ett sätt, som gör deu till en delikatess. Om man icke var nöjd med hvad man fått vid Kuckola, var gästfriheten utsträckt till exa magnifik sup i prestgården vid återkomsten till staden, Efter mötets slut på tisdagen gåfvo åtskilliga statsbor middag för de resande på stadskällaren, som är känd sedan gammalt att kunna åstadkomma något i den vägen. Konsul Wennerström hade vid ankomsten till Salmis och afresan från Haparanda låtit sin ångbåt Salmi föra de resande efter elfven, som nu hunvit logna sig tillräckligt för att icke ställa något hinder för båtens fortkomst, — Invid elfven hade man tillfälle se stadens nya tjärhof, som detta är skall hafva ett upplag af 15,000 tunnor. När man vet att allmogen erhållit 16 rdr för hvarje tunna, gör ju redan detta en ganska vacker summa. Det nya tjärhofvet är väl beläget och är icke hotande för stadens säkerhet, såsom det gamla, hvilket låg nästan inne i Bjeliva staden, men hvilket likväl skknas af en och anvan affärsman af gamla stammen, som tyckte det vara så beqv5,,; att röra sig der halo Och rack och derföre bekämpat oem ANläggning. , Elfdalen prodneerar betydilga qvautiteter smör, men kunövinerar sjelf obetydligt, så att Tornedalen kan kallas för en riktig smörbod. Ville man blott allmänt äfven behandla smöret med större omsorg och ren lighet, skulle man säkerligen i hög grad föröka sina inkomster på denna nödvändighetsartikel, Ena annan brist, som vidlådde staden och dess angelägenheter, nemligen en beqväm ängbåtsbrygga, har helt nyligen blifvit afhjelpt. Hamnen är dock grund, och man motser med en viss fasa den icke aflägena tid, dä man måste tillgripa mudäringsarbete i stor skala. — En annan brist synes dock icke kunna afbjelpas; det är bristen på godt dricksvatten. Staden har verkligen uppoffrat flere tusen riksdaler för att ötkomma drickbart vatten, men utan framgång. En berghäll sträcker sig under hela stadsplanen, och på berghällen ligger ett lager af lera. En sådan jordnatur framsilar icke rent och godt vatten, om den än har egenskapen avt framtrolla på ytterst kort tid blomstrande lunder och trädgårdar. Den lilla stadsträdgården är verkligen ett slående bevis på Tornedalens fruktbarhet, och en mängd likpande skulie kunna förebringas. Innan man afreser från Haparanda eller rättare dess Jastplats Salmis, bör man icke underlåta att taga litet närmare reda på den industriella anläggning, som gjort platsen till hvad.den nu är. Midt ibland en massa orädstaplar reser sig en hög skorsten med illhörande större byggnad, och ett stycke lerifrån en täck villa. Man förstår att dessa öra tillhopa. I den ena vistas under somarne anläggnivgens egare, i den andra altras produkten af hans arbete. För 20—30 ir sedan fanns icke ett spär af hvarken dei nä eller andra. Allt var tätt betäckt med spar och videbuskar. Det var då som en vacker dag den nuvarande egaren, konsul N. Wennerström, med yxan i hand röjde sig n väg från stranden till några famnar upp landet. Detta var början till den nya anäggningen, och det dröjde icke förr än en ogsäg här kom till verksamhet. Om vi cke låta afskräcka oss af larmet från den gentliga sågen, kunna vi stiga dit in. Det r i öfrigt alls icke afskräckande. Man pronenerar dit beqvämt på en railbana och inräder i en af dessa moderna verkstäder, öffer hvilka ett teniligen stort antal förbanelser lätit höra sig. Vilemna denna tvisteråga ä sido, ty alla reflexioner afbrytas af jet gnisslande larm som, cirkelsågen förorakar. När cirkelsågen öppnar sin hvassa nun, mäste alla andra tiga. Men komna till ndra ändan af den stora byggnaden, stanna i framför en liten oansenlig inrättning, som propos medelst en utvexling sättes i gäng. Vi se icke stort annat än en träklump, men räklumpen rör sig framät, och för hvarje äng lemnar den efter sig en tunn skifva; m en liten stund är träklumpen försvunnen ch man har i stället en bundt takstickor. ä ett annat ställe af sågrummet sättes ett lags mindre cirkelsåg i gång; den är afedd för skärning af de smala ribbor som en egentliga cirkelsågen lemnar efter sig. )essa ribbor ha förut varit affall, nu bli de ister af olika bredd. Om vi icke misstaga ss, är denna säg den enda af dei vära byger befiotliga, som ännu på detta sätt vetat illgodogöra sig detta affall, som dock enamt vid denna såg förhöjer inkomsten med —4000 rdr. Man ser häraf att det lönar ig att gifva trädet den högsta möjliga för-!