Aftonbladet – 19 augusti 1873, sida 3

stol, med händerna hvilande på sina knän, ansigtet upplyftadt för att känna solskenet, hakan litet framskjuten och de färglösa ögonen letande efter ljuset. Hans åsyn skulle måhända ingifvit en smärtsam känsla, så vida ej öfver hela gestalten hade hvilat ett drag af outsägligt mild undergifvenhet. Hans ansigte uttryckte mähända icke kraft, men dess finhet och lugn, den höga pannan och de långa, hvita lockarna ingäfvo ovilkorligt vördnad. Med den hos de blinde vanliga utomordentligt fina känseln märkte han att Toms skugga föll pö honom; han spratt till och uttalade sonens namn. Han hade nemligen på förhand blifvit underrättad om Toms ankomst, hade he! morgonen väntat på honom och tog för afgjordt att det mäste vara han. Nästa ögonblick var Tom vid sin fars sida. Hvad skulle det behöfvas att skildra dessa första minuters heliga glädje, om det ock vore möjligt? Dessutom: en obegränsad kärlek mellau tvenne män, sällsynt som den är, eger icke något exalteradt spräk, några metaforer och poetiska uttryckssätt, som dem mannen begagnar till qvinnan och qvinnan till mannen. Hela dess språk ligger i rö stens modulation, i blicken, i balft återhällna gester, i häntydninger, hvilka ofta taga for men af ett skämt. Sådant var äfven Toms och hans fars första återseende, till dess den gamle Isak, efter att åter och åter ha strukit handen öfver Toms hufvud och händer, liksom för att öfvertyga sig om att det var hans egen, käre gosse, bad honom zgitta bredvid sig, höli honom fast och började: Seså; berätta, berätta nu för mig, medan Johanra skaffar dig något att äta. Nej, Johanna, du får inte änun tala med hr Tom och förväna dig öfver huru han växt — jag vill ha honom enrsaza för min egen räkning,