Aftonbladet – 19 augusti 1873, sida 3

Bref från Norrbotten Ila den 5 Aug, th Hvad ? ändå uqast sex år kunna föret ör bet7 Laga förändringar! — Säsom i å blor äfvon 1867 ett landtbraksmöte hället fasparanda. Tiderna voro då bistra. 186( häde varit ett svagt år för landtbrukarer och vintern ville aldrig gilva med sig Först midsommardagen kunde ångbåt träng: sig in hit. Man lånade brödkakorna mel lan sig och på kaffe var icke att tänka Också vore en mängd kaffesystrar bokstaf ligen i förtviflan, Det var med ett orc däliga tecken för det nya växtäret, och märkena höllo tyvärr hvad 2e lofvade Det var icke heller svärt att se. huru tryckt stämningen var redan i Juli. Landtbruks mötet var besökt af få eiler ingen frän lan. det; mycket få och föga framstående före. mål företedde utställningen; regnet öste ned och temperaturen var låg, och omsättnin gen var ringa och lifvet var borta. Men i Juli detta är hade taflan andra färger. Åt skilliga landtbor på mötet, vackra utställ ningsartiklar, ståtliga hästar, några ända målsenliga redskap, t. ex. en säningsmaskiv, uppfunnen af en finsk bunde, hvarje. handa välnader från stad och land; det vi sade sig med ett ord ett visst intresse för utställningen. Och när man blickade sig omkring, i staden eller trakten deromkrirg, möttes man af otvetydiga tecken på framsteg. Sjelftillit och mod lyste ur allas ögon, kanske man stundom hos de egentlige arbetarne äfven der kunde uppdaga de goda tidernas oskiljaktige följeslagare: öfvermo det, men i alla fall ett bevis på stor iudustriel rörelse. Haparanda är den mest putsade af Norrbotteas städer. När man icke tillhör detta samhälle, ser man med nästan afund på dessa hvita, tiva byggnader, och man kan icke utan saknad tänka på dem, när man inträder i sjelfva residensstaden. I Haparanda finnes icke ett enda hus omåladt, de flesta äro oljemålade; i Lule ville man icke en gång mottsga rödfärg gratis för att bespara sig arbetet och den ringa kostnad, som derutöfver kunde belöpa sig på hvarje egare af omåladt hus. Och dock föreskrifver byggnadsordningen att hvarje hus skall vara ätminstone rödfärgadt, om än man saknar bestämmelse om den på följd, som drabbar den försumlige. I Uleåborg, kanske öfverallt i de finska städerna, måste alla hus vara oljemålade; här måste de vara åtminstone rödfärgade, men man ser ändå en mängd gråa, fula väggar, ehuru man kunnat hafva färgen för intet. Jemförelsen är obehaglig. Vare sig att granrskapet till Finland inverkat på Haparanda i detta hänseende, eller — hvilket vi snarare tro — en inneboende god anda af ordning och snygghet gör sig gällande hos dessa municipalstyrelse, allt nog, Haparanda har på sex år icke blott blifvit försedt med flere nya hus, utan äfven med flere oljemålade gamla hus. Dess Storgata skuile icke misspryda någon enda landsortsstad, och dess Strandgata, inbäddad mellan höggröna gräsmattor, lummiga träd och blommande buskar skulle vara en prydnad för mången. Och midtöfver ligger den finska stranden, äfven den inbjudande och bördig, men under en tystnad, som nära nog är isande. Kanske det blott är inbillning. Men hvarföre låta detta rika vatten, som är gemensamt för dem båda, te — NR I ERE REX LI ORL ÖE—-LvtfåörrrRL —— AN