Aftonbladet – 16 augusti 1873, sida 3

af er — jag vill ej såra, men jag nödgas säga — er försummelse. Elsley såg på honom alltjemt i smyg, liksom förvirrad af hvad han hörde. MHastigt vidgades hans sköna ögon till onaturlig storlek; det var liksom han försökt fastbålla en ny ide. Han spratt till, förde sina fötter än fram, än tillbaka, armarna hängde viljelösa nedåt sidorna och händerna grepo i wuften efter någonting. Han såg hastigt upp på Campbell och Thurnall gjorde så med;och hans ansigte var såsom en engels ansigte Eländiga åsna! tänkte Tom; kan du inte läsa oskuld i denne mans ansigte, så kan du ej heller se den i ditt eget barns. Hastigt vände Elsley dem ryggen och stack åter handen innanför vesten. Nu var det Toms tur. I ögonblicket hade han hoppat öfver bordet som skilde dem åt och gripit om Elsleys handled, innan den senare bunnit draga upp den andra pistolen. Nej, min käre John, hviskade Tom kallt, en gäng kan vara nog för en dag! Inte för honom, Tom; för mig sjelf!s svarade Elsley med ljudlös röst. För ingendera! Lät hvad som varit vara förbi. Var ifrån denna dag en ny man och gå hem till mrs Vavasour. Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig! skrek Elsley som ett barn och för hvar gång ordet upprepades, tilltog hans röst i styrka, tills slutligen skriken genljödo öfver hela huset. Han kastade sig der: efter ned i länstolen och slog hufvudet emot bordet, Detta är en kasus för mig, major Campbell, sade Tom. Jag tror det vore bäst att ni gick nu. Ni lemnar honom ej? Nej, sir; det är ett intressant psykolo