Aftonbladet – 16 augusti 1873, sida 3

å0r, Upsalaode) Da dessa under udernas lopp visade sig otillräckliga, låg det unvlersåtarne att förse honom med hvad han behöfde till sitt underhåll, och då man i äldre tider på grund af omsättningsmedlens ringa mängd hade svårt att åstadkomma värdeämnen, genom hvilka konungen sjelf kunde bereda sitt underhåll, och då de långa afstånden och dåliga befordringsmedlen lade hinder i vägen för att föra naturaprestationerna till det ställe, der de skulle förtäras, låg det nära till hands, att undersåtarne vexelvis voro värdar för kungen, som for omkring i landet och gästade dem. En sådan färd var dessutom nödvändig enligt den gamla tidens äskädningssätt om konungarneg personliga regering. Antalet af de personer, som följde konungen på gästving, må ste varit utomordentligt stort. Då det i enlighet med Natholdslistan skulle presteras för två vätter 360 ostar, 360 höns, 360 stockfisk, 180 gäss, och levereras 100 fat och 400 tallrikar, mäste det antagas att följet bestått ätminstone af 360 personer, men månne man icke (frågar förf.) af de stora qvantiteter köttvaror, som skulle leisnas, san sluta, att antalet af de ledsagande varit väl dubbelt så Stort. ) Vanligen uppehöll sig konungen på sin gärd i häradet, så vida han egde en sådan, och lät föra prestationerna dit, Dessutom gästade han ofta klostren, som från gammalt voro hospitier för de resande. På grund af det beskydd, som egnades dessa stiftelser, nekade de sällan att emottega de mäktige på deras färder; både at politiska och religiösa grunder voro de villige till rästfrihet. Konnungarne ha emellertid stundom gästat mera än tillbörligt och på ett sätt, som störde klostrens frid. Sålunda klagaå Jakob Erlandsön öfver, att konunsen med män, hundar och hästar på ett är har 5 gänger gästat Tvilam kloster. Likaledes har konungen plågat klostren i Odense och Rivgsted med mycken gästning samt fördrifvit munkarne från deras sofoch mat vöm, som han tog i beslag för sig och sitt folk. Dock synes gästningen långt ifrån alltid ha varit munkarne en okär pligt; de främmande bragte lif och hyheter till klostret och gåfvo munkarne anledning att icke ulltför strängt iakttaga reglerna, Förbuden mot oloflig gästning i klostren riktas derför stundom mot munkarne sjelfva. Erik Menved hotar sålunda 1315 priorn och mun: karne i Odense, att de skulle mista alla sina privilegier, om de vägads mottaga nåson gäst, hans hundar eller hästar, Naturligtvis kunde konungen icke alltid sjelf draga omkring och uppbära Natholdet; i hans ställe reste då drottningen eller prinsarne eller högre embetsmän. Förutom det embetsmännen sålunda uppburo gästningsinkomsterna på konungens vägnar, fordrade de säkert ofta dylikt åt sig sjelfva, Och biskoparne hade rätt att begära denna kostsammu, uppmärksamhet dels af sockenboarne, dels at presterna. Sockenboarne voro i följd af denj skänska och den själlandska kyrkolagen skyldiga att hållas bispen i tre nätter, här han kom till kyrkoinvigning, en cere moni, som ofta egde rum, enär de, enligt kanoniska lagen kräfdes icke sydast då kyrk b on äre rr om vgdes, utan ock då a Något sätt kränkt, På biSKOpeln visifationer var det deremot blott .sesterna och kyrkorna, som skulle besörjal hans nederhåll. Biskopen: skulle visitera sbOn com canibus et avibus venaticis nec: cum fastu notabili et superfluo et notabi!i apparatu, cum utili et honesta Bocietate et moderato evectionum numero, ita quod ec. clesie non graventur. Redan i detta ci tat finna vi en antydning om att visitatioper egde rum med stort följe af verldsliga och andliga berrar. I gällande föreskrifter för Skåne och Själland nämnas blott kapellanen och Bursvenden (den förre skulle bönderna gifva 12 mark och den senare 1 öre) såsom bispens ledsagare, men med bans makt växte hans embetsmäns och deras tjepares antal, sk att ett helt hof uppstod omkring honom. När han då drog omkring i landsbygden, slöto sig riddare och svenner till bonom. och höfligheten bjöd att pläga dem väl. Kunde bispen icke detta, föll. bördan dervid på kyrkorna och presterna. Gästförplägving äfven åt de andliga blef derför en ytterst tryckande börda, i synnerhet på grund af sin obestämdhet, och täta klagomäl hördes, Visserligen utgingol påfliga bud, genom hvilka gästningen bezränsades i afseende på tid, hästars ochl vagnars antal o. s. v., men då, som sagdt, ett stort antal lekmän slöt sig till följet, åt hvilka presterna och kyrkan frivilligt eller ofrivilligt måste förskaffa underhåll, så hjelpte icke dessa åtgärder. Man önskade derför att få förpligtelsen ändrad tilll. en fast afgift, och gästundfägnaden öfver. gick dels med, dels utan påfveps samtyckel till en fast penningafgift: cathedralicum. I Århus stift var det redan från gammalt plägsed, att biskoparne visiterade på egen kost, mot det att hvarje sockenprest betalte en afgift till biskopsstolen. På de svenskal öarne fick bispen icke kommä. hvarje år, på Gotland t. ex, blott hvart tredje år, och då blott visitera halfva ön. Vi nämnde nyss den kanoniska lagen och konppa i sammanhang dermed till slut anföral. en liten kuriositet som exempel på huru man onder trettonde och fjortonde ärbundradet fyndigt kringgick dess bestämmelser. Att utläna penniogar mot ränta, var förbjudet. Men att att taga en afgift af utbyrda före: mål, var tillåtet. Vid den enkla uthyrnin: gen företedde sig emellertid den olägenheten, att föremålets tillfälliga förstörelse blef en förlust för den uthyrande, eller medförde åtminstone tvist och dylikt. När deremot föremålet gafs til halsfä, var saken lätt att reda; förlorades det då genom en tillfällighet, så skulle at innehafvaren ett nytt sättas i stället; naturligtvis blef då ock af: giften mycket mindre. Till sådant hals: gods begagnade man kreatur, i synzerbet kör, hviika mot en ärlig afgift utplanteradeg hos landtbrukare. Det var sålunda icke någon utlegning, som upphörde t. ex. vidl. kreaturets död; ty detta skulle alltid finnas : på gården som hald. Dessa kreatur blefvo derför kallade odödliga (immortales, non moriture) — med samma fog som Xerxes trupper — de skulle alltid vara tillstädes il. samma antal, af samma värde och qvalitet. Regeringen ansåg det som ett godt sätt att förräpta kapital, att inköpa kor och mot af-l gift utlenina dem till bönderna. Likaså gjorde kleresiet. I en förteckning öfver hvad kyrkan i Sandager på Fyen haft i inkomst äro sålunda nppförda 14 bönder, betalande afgift för köer, som kircken hafuer, och sådana kor finner mån mycket ofta omtalade. Vi afsluta här vårt referat öfver det intressanta arbetet — så mycket mera förtjentfullt som ämnet förut blifvit föga bearbetadt, och källorna flyta sparsamt och äro svårtillgängliga — hvars andra afdelning) —— ) I berättelsen om Öm klostrets upprinnelse heter det om Margreta Spränghäst: Ad verbal, consiliatorum suorum in tantum nos gravabat, ut cum 1600 equitaturis preter cursores eorum . et pedites et exceptis clericis et baronibus,l: qui causa querimonie curiam frequentabant; per duas voctes in öostra expensa permansit, unde ab illo die cepitsubstantia rerum nostraram temporalium decrescere et minutari. Eodem anno hospitatus est apud nos Johannes TJ AS Ma nslra lang Hamm sns Bana. så. MminKO ARA Ås