Aftonbladet – 13 augusti 1873, sida 3

Har jag inte sagt tjugu gånger att när ag är ute på Krim, finns det ivgenting som lindrar den saken. Clara må säga hvad won vill, men i dag går jag och skaffar mig icensen. Och jag hoppas att inte förgältres ha nödgats utgifva två pund, tolf shilings och sex pence. Huruvida det var detta samt Caledoni ska skäl som bevekte Clara, det veta vi ej; let vissa var, att mr Bowie fick licensen, vigdes före frukosten följande morgon och or klockan fyra på eftermiddagen, samma lag på jernväg till Southampton för att resa ill Krim, på det högsta öfverraskad, enligt hvad han i kupn förtrodde sergeant Mac Arthur, af att se en flicka, som al drig sagt ett vänligt ord åt honom i alla sina dagar och som varit hans hustru bara 8ex timmar, gråta och tjuta då han reste bort. så att han tänkte hon skulle flyta bort. Ja, de äro ena outgrundeliga varelser, de frun timmerna, och det säger jag, sergeant, och jag står vid mina ord, att när de skapades af mannens refben, så togo de allt bästa de len af Adam med sig och lemnade oss at! reda oss så godt vi kunna med äterstoden. Men vi återvända till Campbell. Den si sta veckan hade verkat en fruktansvärd för. ändring hos honom. Han var icke längre den stränge, alltid sig sjelf beherrskande stridsmannen; han gick icke längre lika rak som förr; kinden var blek, ögat hade mistat sin eld. hela utseendet var liknöjdt. Äfver nu, sedan hans oro för Lucia blifvit stillad gick han med längsamma steg, händerna på ryggen och blicken sänkt mot marken, lik som hade den sista skywten aflefnadsglädje vikit ifrån honom och hela tillvaron varit honom en börda. Hon är således räddad! Så har då åt minstone en tyngd Klifvit lyftad af sit