Aftonbladet – 6 augusti 1873, sida 3

BLANDAPE AMNEN. Olyckshändelser i Paris. (Ur en korrespondens till danska Dagbladet, dat. d. 27 Juli.) aris har på den aldra senaste tiden varit skådeplatsen för åtskilliga olyckshändelser af gripande art: åskan har slagit ned och dödat menniskor, eldsvådor ha förstört stora byggnader och likaledes kräft offer af menniskolif o. 8. V. Men allt detta öfvergås dock af den förfärliga katastrof. som i fredags afton inträffade i Rueil — en af de små inragande byar, till hvilka parisarue fly ut i sommarvärmen för att spela vå storaler med herdinnor i tournure och med eldröd chignon och hvarest de på söndagsaftnarne vid den landtliga festen kanske tråda dansen med förra årets Rosepjungfrus. Rueil ligger nordvest om Paris och är mycket bekant för alla pa risare. Nämnda dag utbröt der af någon anledning eld hos en kryddkrämare i ett större parti svafvelstickor. som lågo på sprundet till ett petroleumfat. Naturligtvis uppstod härigenom en explosion, hvilken dock blott förstörde åtskilligt med varor i butiken. Men den goda kryddkrämaren, som visste att han hade flera petrolenmfat liggande i sitt magasin. önskade att förvissa sig om huruvida dessa befunnos oskadda och vandrade dit in. åtföljd af en hop andra personer, sjelf bärande ett brinnande ljus i handen. Eany explosion uppstod ögonblickligen och med det sorgliga resultat, att: icke mindre än 42 menniskor derigenom blefvo sårade, omkring hälften af dem ytterst farligt. kryddkrämaren sjelf först och främst. naturligtvis. Vid sådana tillfällen bör man se och lära att beundra brandkåren, les pompiers-sapeurs. Det är en ofantligt dyr institution, säger man, och så är väl också fallet; men visst är att dessa pompiers äro ena raska karlar. Hvem har icke sett dem på Paris gator i alla väder. till och med i den starkaste hetta, komma raskt springande med messingshjelmen på hufvudet och den ännu tyngre packningen Jå ryggen! Den förstnämnda är afsedd tillskydd mot nedfallande stenar o. 8. v.. den sistnämnda invebåller åtskilliga räddningsapparater. Men alla hafva deremot ej sett dem vid arbetet, med hvilken skicklighet och raskhet de klättra och pg så godt som midt i lågorna och med hvilket sannt dödsförakt de nppiylla sin pligt och sätta lifvet på spel Som oftast lyckas deras ansträngningar; om än elden är aldrig så botande, blir den snart dämpad, och finnas menniskor inne i de brinnande byggnaderna, bli dessa också räddade. Motsatsen är åtminstone ytterst sällsynt. men här ofn dagen förekom dock en sådan vid den stora eldsvådan, då de ansenliga manufakturmagasinerna 4u grand Monge vid rue de Monge blefvo förstörda. En stackars lärare vid Colldge Rollin. som bodde i fjerde våningen af -Grand Mongeoch just kom hem då huset stod i lågor, kunde ej låta förmå sig att med lugn se på hur allt hvad han egde, hans sparpenningar om några tusen francs, gick upp irök, utan skyndade trots lifsfaran uppför trapporaa, räddade sina penningar, men kunde icke komma ned utför de redan brinnande trapporna; han hade blott valet mellan att brinna upp och att störta sig ned — han valde det sista och dog ögonblickligen. Men ännu olyckligare var tre unga commisers död inne i magasinerna. Man brukar i detta slags stora butiker låta några commiser efter tur stanna qvar om nätterna för att hålla vakt. men antingen af misstra till de ras ärlighet eller för att hindra dem att lemna den dem anförtrodda post för att bege sig ut på äfventyr. brukar man läga dem inne. Så hade också skett här. Hur elden hade uppkommit inne i magasinerna lär väl aldrig blifva kändt: elden upptäcktes af personer som gingo förbi genom den utträngande starka röklukten och snart hörde man också inifrån förfärliga skri och bultningar af de instängde. Fönstren voro betäckta af starka jernluckor. dörrarna voro väl stängda och ingen af dem kunde Sppnas inifrån. Det dröjde så länge med att slå sönder dem utifrån. att då man slutligen lyckades komma in. fann man blott de stackars unge männens förbrända lik. Dylika olycksbändelser göra djupare intryck på parisarne än man kan tro, och detta visade sig bäst vid den stora procession. som följde de tre döde till Pe et har ofta blifvit sagdt, att massan al det franska folket egentligen icke har någon riktig aktning för mer än ett här i verlden och det är för — döden. Man sluter sig till liktåget efter personer, som man aldrig har kännt personligen, för att ådagalägga sin sympati för deras verksamhet i lifvet eller sitt deltagande för deras död. Jag såg ett exem al härpå vid denna begrafning. Jag mötte nu gen min portvakt och bans hustru, i kommo hem med rödgråtna ögon och hägiidliga ansigten, och de berättade för mig, att de hade varit med vid de 4;o innebrändas begrafning. — Ni kände således någon af dem? — Nej, monsieur, men vi ha sjelfva en son, som är i en manufskturhandel i Lyon, och vi tänkte På hur rysligt det vore, om han skulle träffas af samma ohyggliga öde Skulle vi då icke monsieur,