Aftonbladet – 4 augusti 1873, sida 2

DO AT MAR AMIS RER 1 MMTASMI ME R. har vid brukets försvar lika litet som nägon annan kurnat undgå de oupphörliga motsägelser och den fallständiga principlöshet, eom äberopandet af två stridiga grundsatser måste medföra. Hörom hvad en hans s aranskare (åen ofvånnämde —v—) säger: En omständighet, som kanske mest faller lisaren i ögonen via en genomlässing af R:s arbete i dess helhst, är det märkliga sätt, på hvilket R. hämtar sina skäl frän de mest oika häll och utrustar dem med för tillfället passande epiteter. Angripes ett skrifbruk, därför att det strider mot orsets härledning, så försvaras det därmed, att uttalet gjort sin rätt gällande; yrkas det, att ett ord skall skrifvas aunorlunda än förr, därför att det nu ljuder annorlunda, så svaras, att den stränga fonetismen får maka Åt sig; än erinras man om en skrift. seds 570 trixa ätteläcgd, än därom att ett gammalt bruk mästöfvergifvas, just derföre att det ej mer uttryckte det rädande talet 0. f. V. Och härmed lemna vi hr R:s uppträdande i denna fråga under lifigt beklagande af, att den man, hvars många och stora försjänster om värt språk vi med hela vårt Javd veta att uppskatta, icke ve:at skänka sitt kraftiga stöd ät de fosterläudska sträfvandena för detta spröks renhet i skrift, icke velat för värt skriftspråk göra hvad hans store danske föregångare, Rask, gjorde för det danska 2), men tillika under uttalande af vår lifliga förtröstan därpå, att kande och sansade människor uppväga skäl och bevis och att sålunda hans uppträdande ej skall kunna ens i nämnvärdare mån hämma den nya rörelsen, hvars främste mälsmans, hr Hazelii, största förtjänst just ligger däruti, att han, hvad R till sin egen skada underlåtit att göra, iemnat — för första gången i vårt land — R:s blotta auktoritet ieke skall för tän-. en vetenskaplig framställning af rättstafnin-. gens uppgift och, först sgedau han härigenom fått en fast grund att bygga på, fött en enda vetenskapligt hällbar princip — uttalet — att atgå ifrån, gått till granskning af vårt nuvarande bruk och till föreslående af förändringar at det samma i öfverenstämmelse med nämda grundsats fordringar. En skriftställare, som delar Rydqvists ovilja mot den nya rättskrifningen, är hr Bergstedt, som i Stockholms-Posten och i Samtiden utöst sin vredes skålar öfver dena samma, dels vid recensioner af Hazelius och Rydqvist, dels vid andra tillfällen. I sak bemöttes och vederlades fullständigt hans första artiklar i ämnet såväl af hr Hazelius själ! som ock af den ansedda signaturen M. B. R. (akademiadjunkten M. B. Richert). Hr B:s senare uppsatser och utfall hafva varit af den art, att de bäst besvarats med tystnadens vältalighet. De hafva alla riserats af n moi förf:s öfvermodiga ton bjärt kontrasterande okunnighet i sak, en flarstädes röjd uppsåtlig afsigt att förvränge samt ett till ytterlighet hätskt och persoaligt skrifsätt. Flere välvilliga recensioner hafva kommit hr Hazelii arbete till del. Förutom den ofvan nämda i Svensk Tidskrift, författad af en person med den grundligaste språkliga bildning, som i allt god känner, ja på det högsta lofordar hr Hazelii arbeten och verksamhet, hafva recensioner förekommit i Pädagogisk Tidskrift och i Schs Dagblad, som, ehuru på det hela !aget, välvilliga, dock innehällit flere betänkligheter och anmärkningar mot de nya åsig terna. Den vigtigaste invändning, som på det första stället framstäldes, hafva vi ofvan (i andra artikelns andra afdelning, se n:r 149) upptagit till besvarande. Granekaren i Sthms Dagblad försök.e att försvara härledningens rätt jämte uttalet, ett försök, som, såsom man af hvad vi ofvan anfört, kan finna, må2:e misslyckas. Också uppvisades det ohållbara i denna åskådning af den nämda sigoaturen M. B. R. i tvänne insända artiklar i samma tidning. Ötveralt, der den nya rörelsens mojståndare uppträdt i skrift mot den samma, hafva de sålsdes varit olyckliga och blifvit i grund vederlagda. Framför alt må här påpekas, att någon mer omfattande vetenskaplig motkritik af hr Hazelii arbete icke framkommit, oaktadt två är förflutit efter dett.s fullständiga utgifvande, och någon sädan torde väl icke häller kunna åstadkommas, för så vidt som de resultat, som framgått ur den i detta arbete företagna vetenskapliga undersökning, äro de samma, som at vär tids främste vetenskapsmän i alla länder erkänts för riktiga och af den vetenskapliga forskningen en gäng för alla faststälts. Innan ännu hr Hazelii arbete hade utkom-l. mit och således innan allmänbeten hade kunsat inhämta någon annan kärnedom om mötets beslut än genom tidningarva, ansåg Rydqvist det lämpligt att benämna den pya rö relsen ett inför allmänna omdömet redan misslyckadt företag, och R:s trogne vapendragare, hr Bergstedt, såg redan 1870 (el. Innan andra delen af Hazelii arbete hunnit atkomma) allmänhetens dom öfver den nya skolan däruti att hr Hazeliuz funnit så få efterföljare, blott ett halft dussin. Nu, sedan hr Hazelii arbete under jämt tvänne är varit tillgängligt för allmänheten, torde det vara mera på sin plats att tala nägot om allmänhetens dom i frågan, och det skall då visa sig att hrr Rydqvists och Borgstedts ofvan anförda omdömen, liksom de voro i hög grad förhastade, också i fullaste mått jäfvas af denna korta tids erfarenhet. Den anmärkningen må föratskickas, art historiens vittaesbörd gifver vid handen, att förändringar i rättekrifningen endast ytterst långsamt lyckas vinna terräng och att ärtionden ofta pläga förgå, innan an hängarnes antal ökas från nägra få personer; detta senare var särskildt förhällandet i Danmark med Rasks ändringsförslag, hvilka till en början under årtiondena endast tilllämpades af Rask själf och några hans lärjungar, men sedermera så småningom vunno alt flere anhängare, till dess att mångå af dem i våra dagar blifvit allmänt antagna och till efterrättelse faststälda nära 50 Är efter det Rask först framstälde dem! Det är därför en i hög grad märklig företeelse, . 2) Måhända har härtill bidragit den omständigheten, att R. vid tidpunkten för sin gransknings affattande ansåg KRasks sträfvanden hafva alldeles misslyckats, hvilket han flerstädes framhåller, bland annat då han talar om Grimm såsom varande i samma föga afundsvärda ställning som Rask, att ej blifva efterföljd af andra än en del ur hans egen snräkskola. En esendomlio ödets skickelse