Aftonbladet – 4 augusti 1873, sida 2

STOCKHOLM den 4 Augusti. Om de nya rörelserna på den svenska rättskrifningens område. Af Fr. Lr. IV. (Forts. fr. fredagsbl.) Också har detta icke kunnat ske, utan att Rydqvist måst förneka i vissa punkter sin föregående, för värt språk så välsignelsebringande, verksamhet och de åsigter, han förr uttalat. Ty äfven R. har förr insett, att det gällande bruket i mänga punkter är oriktigt, och arbetat på att i enskilda fall förbättra det samma, säsom han själf erkänner, då han säger, att den af Svenska Akademien gjorda revision af den svenska rättskrifoingen sedan blifvit af honom fullföljd i ätskilliga delar. Härför skola svenska spräkets vänner vara honom tacksamma, och frukterna af denna hans verksamhet hafva redan kommit skolorna till godo. Men hvad är numer R:s tanke om ätskilliga af hans egna väl berättigåde förslag i denna riktning? Jo, nu talar han om några små förslag till skrifnipgens underlättande, dem jag sjelf påtänkt, men som gerza kunna hvila (!)Och hvad är nu hans tanke om det förr af honom som barbariskt bedömda fv? Jo, nu upphöjes det till en fana för dem, som nitälska för svenska bruk och traditioner (!!) 1) Hvad kan nu hafva förorsakat ett sädant fullkomligt omsl:g i Ksigter? Vi svara med hr Hazelius. Vi tveka icke att uttala vär öfVvertygelse, att ovilja öfver det förhållandet, att svenskar, norrmän och danskar .gemensamt öfverlagt om de ändringar, som snarast borde vidtagas i de särskilda, men dock med hvarandra nära befryndade nordiska spräkens stafningssätt, i mängfaldiga hänseenden skymt den eljest i sitt ämne skarpsyate vetenskapsmannens blick, kommit honom att allde les missförstä de af mötet framlagda förslagens syfte och att för sina läsare framställa dem i en falsk dager samt att öfver huivud se hela frågan om vår rättstafaings utveckling ur en skef synpunkt. Samma ovilja har bragt honom att på olika ställen till och med i samma arbete uttala motsatta åsigter och att till stöd för de samma vid olika tillfällen åberopa alldeles olika grundsatser, hvilket alt i väsentlig mon mäste minska den vigt man eljest haft skäl att tillmäta hans ord. Nägra ywtranden, som bevisa denna häftiga danskfientligbet, hafva vi ofvan anfört. De framkomma för öfrigt oupphörligt i R:s ifrågavarande arbete. En brukets försvarare borde rävteligen säga: rättskrifningens uppgift må ursprung ligen hafva varit hvad som hälst; numer ä den dock faktiskt att återgifva det allmänna bruket, ty detta kan, enligt min öfvertygelse, icke längre ändras. (Till hvilka orimligheter detta leder hafva vi i andra artikeln visat.) Han skulle då hafva fördelen af ett rent spel. Han skulle dä icke försöka att vetenskapligen bevisa, hvad som ogörligen så kan bevisas. Han skulle då blott säga: därhän har det nu kommit; det kan icke längre hjälpas., hvilket visserligen vore en ganska tröstlös åsigt. Men hr Rydqvist har försökt det omöjliga: att Vetenskapli 1) Att bruk och traditioner, när de äro oförnuftiga, icke försvaras genom tilläggande af binamnet svenska.. torde en hvar erkänna. För öfrigt erinra vi.i fråga om v, om hvad vi förat nämt, att det saknas i de älsta svenska handskrifter. Vi tillägga här ytterliga:e, att R. anser det icke osannolikt, att Uplandslagen (där fv först i svensk skrift förekommer) just från någen äldre codex af Selands-lagarne hemtat sitt fv, som sålunda ursprungligen skulle vara danskt och icke svenskt!