Aftonbladet – 2 augusti 1873, sida 3

äfven en viss annan person redan hafva gjort, ty klockan är öfver tolf. Har Vava sour kommit hem ? Nej. Högst besynnerligt! inföll Claude; jag såg aldrig till honom sedan jag skildes från eder. ai Han sade likväl att han ämnade uppsöka ig. Här behöfvas inga gissningar, sade Valencia lugnt; min syster har emottagit ett bref från sin man, skrifvet vid Pen-ygwryd. Vid Pen-y-gwryd! upprepade båda herrarna på en gäng. Ja. Major Campbell, jag önskar visa er detta bref. Valencias röst och sätt voro så uttrycks: falla, att Claude Mellot sade godnatt och gick. Då han tillslutit dörren efter sig, räckte Valencia majoren brefvet. Campbell var alltför uteslutande upptagen af att läsa det, för att kasta en enda blick på Valencia. Hade han gjort detta, skulle han blifvit bestört öfver den mäktiga känsla, som i denna stund förbytte den skälmska, glädtiga prinsessan Nyckfuli till en fruktansvärd Roxane, der hon stod, rak och med högburet hufvud, hårdt sammanpressade läppar och en blick sä skarp, att den tycktes vilja tränga ända till djupet af hans själ. Hon syntes knappt andas, sä ytterligt spänd var hennes uppmärksamhet, och den lilla, spasmodiskt koutoa handen sade lika tydligt som ord: Har du lekt med min systers hjerta — bättre då, att du vore dödl Majoren läste igenom brefvet två gånger; han var dödsblek; då han sintat läsa, slängde han brefvet på golfvet. Den galningen! den hunden! den lögna