Aftonbladet – 2 augusti 1873, sida 3

och der skulle bära vitne om att det skrefs innan romanstiler bunnit den naturligheten fulländning, som senare skett, hufvudsakli gen genom Dickens och Thackerays bättre arbeten. om Fabeln i Jane Eyre är i bög grad origi nel och spännande, ty hufvudmomentet är icke bär Färleken mellan den rike godsegaren af gammal familj och den fattiga, obe tydliga guvernanten, utan det ligger i de alldeles säregna förhållanden, under hvilka denna genom hinder och strider af alla slag utvecklas och föreg till sitt mål. Ati fört. till sist lätit en vies magnetisk rapport mellan de låpgt från hvarandra skilda äl skande åstadkomma deras äterförening kunde visserligen betraktas såsom en nödfallsutväg, i fall man ej vore öfvertygad att särskildt i förhållandet mellan tvänne ölskande råder en slags sympati, hvilken zldrig kan fullt förklaras, men som 2j heler nögot afstånd är mäktigt att alldeles utplåna. Vi tro detta drag vara lika sant, som det är poetiskt. Det originellaste i romanen är dock teckningen af karaktererna, af hvilka de tvö, Jane och Rochester, nästan uteslutande dra5a intresset till sig. Den förra är en liten kraftig, egendomlig karakter, som, följance sin natars impulser, ej blott alltid tr:ffar let rätta, utan ock utför ganska heroiska handlingar, såsom vore de den enklaste och taturligaste sak i verlden. Man känner stt Förf. efter bskantskapen med Fr. Bremers Grannarnev beklsgade att Jane Eyre endast var en kopia af dennas Fransiska, hvilken just var Jane, giit med en svensk Björn ill doktor. Båda äro de också ursprungsiatorer, karakteriserade af den glada frimodighet, som hvarken teoretiskt eller prakiskt tvekar om det rätta, men — de förrållanden, i hvilka Jane lefver, äro så ofantigt förstorade emot Fransiskaz, att de allra leste skola hafva svårt att hos bägge urkilja samma grundtyp. Cuwrer Bells förnåga att skapa dristiga, lifskraftiga, i orlets bästa bemärkelse intressanta, manliga igurer har af kritiken ofta blifvit framhhlen, och möjligen är Rochester bästa beviet derpå. Rochester är en epgelsk godsgare, egoistisk, någon gång till och med konsiderationslös, men dock alltid en genteman, och likväl tecknad på ett så origielt sätt, att han icke liknar någon euda land de många med samma egenskaper utustade engelska gentlemän, som romanlitt: aturen eger att framvisa. Såsom en stcr örtjenst, sybnerligast bos en författarinna, nåste vi awmärka den frånvaro af all elags lödighet, med hvilken hon läter den ästeiska rättvisan manifestera sig i Rochesters de. Bland de öfriga personerna är S:t vbn den mest framstående. Han har mer ikhet än Rochester med en vanlig romangur och iotresserar derför mindre, eburu i ej vilja bestrida hans sanning. Hang ysträr deremot äro sunda, präktiga naturer. latligen kunna vi ej undgå fästa uppmärkamheten px den rörande, ytterst fint teckade episoden med Helena Burns i första elen. Det är endast en menniskokännare f första rang, som för grundandet af sina arakterer förmår att framställa ett dylikt otiv. Ect ovårdadt korrektur vanpryder det i frigt så värderika arbetet.