Aftonbladet – 2 augusti 1873, sida 3

ir Valda noveller af B. 5: Ingemann. Ofver satta af Th. Ekborn. Första delen. (Stock nå kobm, Haldberg, 1873. Pris: 2: 50.) i Det är just icke så lätt att räkna : I hvartill nu mera ed tysnsk öfversättning a iIngemanns smärre berättelasr skall tjena äl Visserligen anför förläggaren ett yttrande taf prof. Dietriehson, att Ingemann tog en flärofoll andel i den nya poetiska skolas I Isträfvamden, hvilken älskade det sköna för r I skönhetens egen skull; men höra detta kan I lädagalägga värdet af just den del af IngeImanns diktarverksaniket, som här är i fråI iga, inse vi ej. Det ur förläggarens egen , fatabär hemtade literärbistoriska omdömet, att Ingemann mti de mindre berätselserna ij visar sig fullt ut lika originel, som i de hi-åstoriska romanerna, och kanske mera roan-de6, bevisar intet annat än dem fallständiga I omdömeslösketen hos den, som kan komma fram med en så ytterligt barock utsago. Det tiär skada, att förläggaren råkat förbise börljan hr af Dietrichsons framställning om InI gemanr. På den blandning af mysticism, I sockersöt tysk månskens-romantik och norI disk berserka-herciam, som under temligen I follständig frånvaro a? allt, som kunde påminna om den menskliga verkligheten, upp I fyller dessa berättelser, passa hr Dietrichsons inledningsord ganska väl, hvaremot vi ej funnit att deane kännare med ett enda ord antydt något värde los dessa berättelser, Jannat än det literär-historiska och literär T biografiska, hvilket de naturligtvis alltid behålla för detsäljforskaren, såsom nttryck af en literär tidsriktniog och säsom vitInesbörd om en författareindividualitets utveckling. Hvad skell vär samtid, som af den nya norska diktarskolan uppfostras till en py och bättre literär smak, göra med åessa gengångare? Öeh dessutom är en öfversättnivg af berättelser, så lätta att läsa äfven för öybörjaren, alldeles onödig. En öfversättning kar emellertid skett, och den, enligt förläggarens försäkran, omsorgsfull.. Vi kunna dess värre ej alldeles dela denna hans göda tanke. Öfversättaren är jast icke stark i däneka språket. Han ätergifver liflig (ljufliz) med liflig (som på danska heter livelig, levendes, livfuld 0. 8. v.), relst en Klage (aufört besvär, klagomål) med börjat en rättegång, til Guddom udraabt (apotesserad) med Guås näde utkorad, Varetegtsfengsel, (häkte, ransaktiogsfängelse)dels med bevaknings fängelse, hvilket är ett något kuriöst ord, dels med vaktrum, svilkaarlig (godtycklig) med vilkorlig, simpels sksom predikat till fångkost, då det naturligtvis har en mycket noga bestämd, legal betydelse, med tarflig, sylte Valie med bli utvattnad (i st. f. lägga armarna i kors eller göra ivgeuting 1. d.) forlanger — -i Tale med fordrar mt Jå konsultera (!) med (vid fråga om en häkiäd psraon, som vill tala med amtmannen!), Meddömasand med juryman (juryman bar jag varit mången gång låter öfvers. en dansk fångvaktare ywra, till öfvertasknivg för de läsare, som ej vetat af att jary är införd I danska kriminalprocessen), Gadedör (port) med -farstu, Ögle (ödla, orn) med uggla, afsee (umbära) med hafva qvar, morgepolindsk (österländsk) med i söderländerna, vidunderlig (underbar) med viduaderligs, Dödninge (lik; gengångare) med döende, Ärbödighedsfölelse med hederskänsla, Naturrets-Doecent med naturhistoriker, Meensvorpe meå medsammansvurne,de frafaline (affällige) Soldaters Armbind med soldaternes afkastade arm-) bindlar! Vi behöfva väl knappt tillägga, att denna ordlista kan betydligt förlängas. Afven der ej något särskildt kinkigt ord narrat öfversättaren på villovägar, här han j: ändå stundom 1 en märklig grad lyckats: missförstå mycket lättfattliga satser och i ; l 1 J öfversättningen icke blott icke kiergifvit, hvad förf. sagt, utan åstadkommit reta meningalösheter. Otaliga gånger, der öfver sättningen kunnat bii god, om öfversättaren: bållit sig mycket nära urskriften, har den blifvit dälig genom misslyckade omskrifningar. En stark böjelse att taga bort bär, lägga till der, förmodligen i akt och mening att förbättra arbetet, utmärker slutligen den öfversättare. med hvilken vi nn hafva att göra. Emellanåt äro hans tillägg ganska vidlyftiga, ibland korta, men ej derför mindre smaklösa; det vill i sanning mycket till att hitta på maken till hans öfversättning af de enkla orden men pu er det Tid arl reise, ty häraf har öfvers. gjort nu måste ! vi i alla afseenden resa härifrån. Möjligen kunna en del atvikelser från det original, vi jemfört, förklaras deraf, att öfvers. be gagnat en annan upplaga, företeende Ätskilliga redaktionsolikheter; men skulle så vara bändelsen i ätskilliga fall, bära oliketerna äter i andra fall en allt för tydlig prägel. för att vi skalle kunna tveka om deras uppbof. ) Mycket stark är öfversättaren icke, såsom svensk stilist betraktad. Dervid få vi fiona oss, men ej vid öfverträdelsen af oef tergifliga grammaiiska reglor, såsom använd: ningen af det personliga ist. f. det possessiva pronomen, t. ex. deras der sin ovägerli gen är det enda riktiga. Att förläggaren begärt och erhållit vederbörande rättsinnehafvares tillstånd till öfversättningen, såsom rättsinnade förläggare numerå hafva för sed, finnes ej angifvet i förläggarens anmälan ä omslaget. VO dd bad Me Ing bode dt rn pr Jane Eyre af Currer Bell (Charlotte Brontö.) Från engelskan af C. J. Backman. Ny omarbetad upplaga. (Stockholm 1373. Ivar Heggström ) Genom utgifvande af denna nya upplaga af Currer Bells mest berömda arbete hafva både öfversättaren och förläggaren gjort sig väl förtjenta af den romanläsande allmänhetens tacksamhet. Det är nemligen nära tjugo år sedan den förra upplagan utkom, och under en stor del af denna tid har den varit utgången ur bokhandeln. Den roman läsande publiken omsättes i ganska bety dande grad under så lång tid, och det är derför antagligt att för en ganska stor del deraf Jane Eyre är en alldeles ny bekant skap, såvida de icke lärt känna den vrångbild af den utmärkta romanen, hvilken fru BirchPfeiffer danat för skådebanan. Men Carrer Bell är en förf., som icke förtjenar glömmas; allra minst bör denna glömska drabba hennes första och bästa arbete, som förvärfvat henne högsta rangen bland alla Englands romanskrifvande lädyr och misser. Jane Eyre är en sjelfbiografi, påbörjad af en adertonårig guvernant och fortsatt till dess den på spännande sedliga konflikter särdeles rika roman, som den innehåller, utvecklats till ett i handlingens egen beskaffenhet grundadt lyckligt slut. Om un-l der sådana förhållanden, såsom vi i en an-! mälan af boken sett som ett fel påpekas,j vid teckningen af Janes förtryckta barn) dom och det sätt, hvarpå hon uppreser sig mot detta tyranni, i den tioåriga flickans mun läggas ard, som hon knappt kan antagas hafva yttrat, förklaras ju den omständigheten till fylles deraf, att det är den follvuxna qvinnan, som ännu uppröres vid tanken på dessa. öfverståndnaa lidanden, hvilken gifver dem denna af harmen födda star-s ta os 20 Oj mn vob ch om nm rs