Aftonbladet – 2 augusti 1873, sida 3

trichson, öfver de plastiska samlingarna, lä värd ätt fhdtse nästa vår. Man må ej af arbetets titel draga de slutsatsen, att kär föreligger blott en ill strerad katalog; ehurä vVisgefligen arbete på sitt sätt, gehom sin väl ordnade upp ställniog och det åtföljande registret; ocksi är en sädan, I sjelfva verket är det nå gonting vida mer. Ehuru närmast ämnad till handledning för besökande, är det till lika et framställning, som förträffligt läte läsa sig i ett sattimanbang, af den veten skap, livilkens material är i histotieka mu seet förvaradt. Följa vi t. ex. förfatfärer genoih det kapitel; som afhandlar stenåldern så få vi ej blott deskrifningar och atbild ningar af minnesmärkena från denna tid;v få, så vidt och på det sätt materialet ned gifver, en bild af lefnadssätt och närings fång, ja älves vinkar om folkets andlige odlingsgrad på en tid, ct hvilken allskrif ven historia tiger, och om hvilket 93 intet skulle veta, derest ej vetenskapen tvtägl dessa stenar att tala och förtälja, hvad de förmå, um tirtidehs saga, Voro vårt lands inbyggare på den tid, hvars köfder äro för varade istenfynden, råa vildar på det ienskliga kalturens lägsta trappsteg; voro de nomader, lefvatide blott af jagt och fiske, klädda i de fälda djurens hildar? Ener hade de re dan fasta bostäder, idkade boskapssköt sel och kanske åkerbruk, kände konste att tillverka andra kläder, än af djurskion ? Fais fröllan detta folks ätter och stammar, mellan landets ölika delar någon samfärdsel, egde dem emellan ett värn Bytö tom? Kan man med sannolikhet någonting sluta öm Aötta folks föreställningssätt i andra ting, än de söm föra de dagliga behofven, hvad de tänkte om lifvet och döden? På dessa frågor svara stenåldersfynden, sedan forskningen samlat och jemfört dem, och de svarä då mycket mer om värt lands ur-invånare, än när histiörisskrifningen fordom, med illa använd lärdom, bygde upp babelstorn af blotta gissningar om deras namn och folkslägtskap och vandringar. Det är dessa svar, dossa fornforsknivgens resultat förf. låter naturligt utveckla sig ur beskrifnipgen af fynden. Så blir det ett sammonläng för betraktelsen, vi få framför o-s en tafia af menåklig odling oeh dess utveckliog under tidehvarf, om hyllka wi först då kunna få veta nägot, när historien erkänner, att de ligga bakom hennes gryning och utom hennes fiärk: Och om nu fornforskvicgen visar, a:t ej ens stefälders-folket i vårt land får räknas för ett alldeles rått naturfolk, änvu fullkomligt oberördt af ens en begynnande eivilisa:ion, hur mycket få vi då ej ändra de vanliga föreställningarna om det nu lefvande svenska folkets hedna fäder, melian hvilka och stenäldersfolket ligga långa iiderymder med en betydlig, ur fornminnena bevislig utveckling! Denna utveckling tecknas i de kapitel, som handla om kronsåldern och den äldre jernäldern; först med den yngre jernålderns inträde närma vi oss den tid, då den första historiska dagsljusningen efter hand börjar falla öfver Värt land, och då det folk, som i de isländeska sagorna, som i våra egna äldsta urkunder, och som ännu i dag kallas det svenska, här uppslagit sina bopälar och gjort sig till herre. Dock är det så vida mindre riktigt att tala om en utveckling, som allting synes göra troligt att hvarje af dessa kldrar är en ej ur den föregående framarbetad, utan genom en invandring införd. ny kulturformation. Hvadan kom och hvad hette bronsålderns folk? Derpå kan itminstone ännu ingen svara. Och om tiden kan intet mera sägas, än att bronsåldern igger bakom den kristra tideräkningen. Deremot är det redan mer än en lös gissling, när man vågar namngifva den äldre jernälderns folk såsom det götiska och nåsot så när beteckna en tidsgräns mellan lettas herradöme och dess besegrares, eller sveafolkets. Vi palkas den historiska tidens begynnelser, men hur litet och hur osäkert är ännu änge, hvad de skrifna urkunderna hafva att örtälja om land och folk, och hur väl be öfver ej historien ännu samarbeta med orpkunskapen! Denne senare, som genom ånga äldrar ensam förmådde föra vetandets ackla öfver de vida forskningsfälten, blott; lå och dä med försigtighet länande någon underrättelse från literära källor, blir nu nera en hjelpvetenskap åt historien, men visserligen också en hjelp, till hvilken den ta gör väl att hålla sig, för att ej ofta nog amla i mörkret: Hvad inbemta vi vanlivast t. ex. om vår medeltid? Det är i allmänhet blott vissa yitre drag, ofta ganska säkert tecknade, af fejder och väldsamheer, visserligen också ibland af vigtiga nya agbud och sambälsinrättningar? Men sysslade man verkligen i så öfvervägande grad ned de förre, och hur verkade de senare på änkesätt och sed och lefnadsförbållanden? Hur stod det till med folkets materiela och indliga odling? Om detta lära vi oftast nycket litet, hvilket lätt springer i ögonen, om man t. ex. betänker, hvilka vrångbilder if denna tid dikten, i den s. k. historiska :omanens tvetydiga skepnad, frambragt, när von försökt något ifylla historiens abstrakta konturer, och huru dessa stundom alldeles varodiska mälningar mottagits såsom god rara. Men medeltiden är icke så mörk, varken i den ena eller andra meningen af rdet, när man ser en god del af luckorna de literära urkunderna fyllas af de svar på nångahanda spörsmål, som samlingarna af jen tidens alster af slöjd och konst gifva oss. Jet kapitel i hr Hildebrands arbete, som handar om medeltiden, är också ingalunda mindre ptressant, än något af de andra. — Till lut följer, efter en blick på minnena från jen nyare tiden, en öfversigt af myntsamingen, som är mycket rik. När man erfar, tt den 1846 egde ensamt af angelsaksiska pynttyper öfver 4200, medan samtidigt bri iska museum samt myntkabinetten i Kjöenhavn och Kristiania tillsammans hade lott omkring 3000, och att man för massan f dessa i värt myntkabinett förvarade anrelsaksiska mynt väsentligen har att tacka e i Sverige gjorda myntfynd, medan blott å inköpts från utlandet, inses lätt, hvilken älla de erbjuda till upplysning om omfattingen af samfärdseln mellan väre förfäder c1 England. Äfven de isvensk jord funna ufiska mynten äro mycket talrika och vitna äledes om vidden af förbindelserna med den flägsna östern. Att myntstudiet stundom ntager prägeln af kuriositetsvurm fär, såom förf. anmärker, ej föranleda en ringak ande dom om det verkliga studiet. Vi kunna med allt skäl anbefalla denna andbok för besökande i nationalmuseum, åsom på en gång en förberedelse till, en ägledning under besöket och et minne efter letsamma, som förläggaren säger i sin annälan, och derutöfver såsom en läsvärd och ärorik handbok äfven för dem, som icke iro i tillfälle att på stället taga kännedom m museets skatter, men önska att något ära känna den svenska odlingens öden, ty rbetet är, som redan anmärkts, långt ifrån n registerartad förteckniog, utan en samRR mar: ap