Aftonbladet – 1 augusti 1873, sida 2

Somma, bsitotstnntetnettniasanetnnee Om de nya rörelserna på den svenska rättskrifningens område. Af Fr. Lr. IV. Sedan vi nu redogjort för det förslag till förändriogar i det svenska stafningssättet, som det nordiska rättstafningsmötet föreslar git och dess svenske sekreterare, hr 4. Hazelius, i tryck framlagt med bifogande af vetenskaplig motivering, återstär att tillse, huruvida det mottagande, som hittils från allmänhetens sida kommit dessa ändringsförslag till del, kan anses innebära några löften om framgkng för de samma. Strax efter mötets afslutande syntes i en daglig Stockholmstidning en iusänd protest mot det samma, forfattad, såsom pseudonymen angaf, af en bland annat för sin stora spökrädsla för alt framätskridaude sorgiustigt bekant författare, I denna artikel upp: manades allmänheten i de mest patetiska ordalag att rusta sig till försvar mot alla rabbningar af värt skrifsätt samt mot ut: ländeka anfalb. Den fräjdade signaturen J. A. H. svarade genast i samma tidning med en motprotest, deri han med anledning af den sistnämda insinuationen påpekade, 1) att de föreslagna ändringarna voro en ren vinst för svenska språket samt borde hafva 4 fråga kommit, äfven om aldrig något danskt norskt språk funnits, samt 2) att dessa ändringar tjänade att borttaga onödiga skilj aktigheter mellan svenskan och dansk-norskan. Då den här vederlagda beskyllningen om värt skrifsätts fördanskande genom de föreslagna reformerna likväl sedermera oupphörligt återkommer hos de mötets mot ståndare, som offentligen uppträdt mot det samma, nödgas vi utbedja oss läsarens upp: märksamhet för ännu nägra ord härom. De nu föreslagna förändringar, som man fruktat skola leda till vär skrifts fördanskande, äro, som man af vär förra artikel kan finna, utbytet af f och fv mot v, af qv mot kv och af Xx otks, d. v, s, förändring af lif, hafva, qvinna, ove till liv, hava, kvinna, okse, Vi bafva ofvan visat, att dessa för ändringar 1 och för sig äro fullt berättiga de och öfverensstämmande med vårt språks skaplynne och med de fordringar, man bör uppställa på en god skrift. Nu har emellertid danska språket, som i de flesta fall har en längt sämre rättskrifning än svenskan, redan före oag antagit just dessa förbirtriogar af skriften, till en del för mycket länge sedan. (Redan på 1600 talet stadgades i danska skrifsättet liv, have för lif, hafve, i synnerhet genom den om sitt mo: dersmål högt förtjänte danske språkretormatorn Peders Syvs bemödanden; akritsättet kvinde var just på då sista åren lyckats besegra det pfärnuftiga qvinde, efter detatt den store danske spräkforekaren Rask för mer än 40 år sedan började bekämpa qv; slutligen har genom samme Rasås bemödan: den ks i st. f. x blifvit alt allmännare i danskan, ehuru det ännu ej lyckats uttränga det senare.) För en sansad och opartisk människa synes det nu i sanning oförklarligt, hurusga man på denga omständighet, att åanskan red27, tillegnat sig dessa förbättripgar, kan vygga något hinder för svenskan att äfvon antaga de samma. Endast det blindaste danskhat, den argaste antiskandinavism sy nes kunna leda till sådana päståenden, som att dessa förändringar bloit utgöra ett of. fer ät danskarne2, att det föreslagna nya skrifsättet är enkanaerligen för danskan uppfuonet och för intet annat nordiskt språk tjenligt o. s. v. (J. E. Rydqvist i Ljuadlagar och Skriflagar..) Det är så långt ifrån, att det danska skrifsättet i dessa fall kan vara något hinder för oss. att tvärtom det föredöme af med så lycklig framgång krönta sträfvanden, som danskan här erbjuder oss, bör vara en sporre för oss att gripa oss an med dessa samma, för oss lika vigiiga reformer, bör innebära för oss ett löfte om samma framgång, som vårt systerspråk fått glädja sig åt. Men ej nog härmed. Af. spräkhistoriska grunder har mana rent af rätt att fordra, att den sven ska skriften skall taga häasyn till det danska skriftspråkets utveckling och, förr än andra mer genomgripande reformer företa gas, tillegna sig de förbättringar, som re dan danskan antagit; och naturligtvis likarå beträffande danskan gent emot svenskan. Vi påpekade ofvan vid vår redogörelse för söfvergängsföralagets, hurusom nästan alla ar de där föreslagna förändringarna gingo i just den riktniog, som svenska skriftaprå kets egen utveckling på senare tider följt: och detta förhållande är Daturligtvis från språkhistorisk synpunkt en, stoy rekommen dation ör juat dessa ändringslörslag. Nu