Aftonbladet – 1 augusti 1873, sida 2

88 synas lika vigtigt som att utbyta qv rot kv, x mot ks, samt f och fv mot v. Len här komma oss spräkhistoriens lärdovar till hjälp. De mana oss att kasta våra lickar till det språk, med hvilket vårt har emensamt ursprung och i många fall genensam utveckling, gemensamhet i ljudagar och uttal, nemligen det danska språet. Här skola vi då finna, att i några af essa fall, där öfverensstämmelse mellan ägge språkens ljudlagar råder, skriftens (tvecklirg gått vidare än i svenskan. Här e vi då en tydlig ledning för oss att träfva framåt just i den riktning, värt ysterspråk gått, för att härigenom ansluta ss till en pågående utveckling inom de kandinaviska språkens område. (Vi kunna vär erinra om att äfven isländskan anagit kv i stället för qv.) Valet mellan de 1yssnämda förändringarna blir nu icke ängre tveksamt. Den, som ville förega sig att först söka genomföra de först vämda förändringarna i svenskan, men låta le sistnämda felaktigheterna i vär skrift kvarstå, han skulle begå eft brott mot den skandinaviska språkgrenens historiska utveckliag, i det han, såsom vi nu visat, skulle sfvergifva den väg, på hvilken utvecklingen börjat röra sig; han skulle begå ett brott mot språkförvandtskapens fordringar, i det han skulle icke blott låta likhet för örat fortfarande döljas genom olikhet för ögat atan äfven arbeta på att ywerligare framkalla olikhet i skriften och sälunda änn mer dölja slägtskapen och det gemensamma i ursprucg och utveckling. Af hvad vihär påpekat torde frawgå, buru oberättigad den anmärkning är, som blifvit framstäld wot den nya rörelsens målsmän hos oss, att de i första hand bort gripa sig an wmed så vigtiga och nödiga reformer som ordnandst af sje och tje ljudens beteckning m. m.;en anmärkning, som för öfrigt ur flere andra synpunkter, hvilka utrymmet förbjuder oss att här angifva, är mycket misslyckad. Men vi återgå till redogörelsen för det sätt, hvarpå den nya rörelsen motagits af allmänheten. Ännu innan någon svensk redogörelse för rättstafningamötet hunnit utgifvas, gjordes mötets verksimhet till föremål för en omfattande granskning af dem fräjdade språkforskaren J. E. Rydqvist i fjärde bandets andra del af Svenska Sprökets Lagar. Vi nödgas här i sanvingens intresse oförfäradt uttala, att denfsigten är bland sakkunnige allmän, ttt denna gransknivg, som gär ut på att i alt väsentligt fördöma rättstafningsmötets verksamhet, är helt och hållet misstyckad och ej i ringaste män cgnvad att abba förtroendet till de förändringars rättmatighet, som blifvit föreslagua, utar snarare att, såsom en ansedd skolman yttrat (se lektor Humbles avförande i rättstafningsfrågan vid 7:de lä raremötet), genom beskaffenheten af de invändningar, där framställas mot reformun, gifva stöd åt den samma i deras ögon, som mera väga skäl än trygga sig vid klangen af stora namn, Vi kunna icke här ingå. på någon närmare redogörelse för deuna Rydqvistz granskning och behöfva det ej bäller, då den samma redan tvänne gånger i tryck blifvit föremål för en omfattande och i sanning mördande motkritik. Vi uppmana en hvar, som kan vara benägen att på Rydqvists ord förkättra hela denna nya rättskrifningsrörelse, att ioke blott läsa Rydqvists ofvannämda granskning (i bokhandeln särskildt utgifven under titelp Ljudlagar och Skriflagar) utan ock den grundliga vederläggnivg af den samma, som blifvit gjord dels af signaturen —v— (det är så godt som en offentlig hemlighet att denna signatur här döljer akademidocenten H. N. Almkvist) i en högst läsvärd uppsats, ;benämnd Svenskt Sprök och rättstafnir.g, i Svensk Tidskrift för Lit., Polit. och Ekon. f. 1870, dels i båda delarne af br Ffazelii fvan omnämda arbete, i hvitka säväl den vetenskapliga ohällbarheten at: Rydqvists ständpankt som ock haltlösheter. af alla hans detaljanmärkningar tull follo ädagalägges. För att gifva nhgot begrepp om arten af Rydqvists kritik,.skola vi här blott påpeka vågra märkligar; punkter i den samma. Först mä anmäras, att R. oupphörligt på det häftigaste klandrar, stt mötets ändringsförslag framyommit utan motiverivg, detta oaktadt han jälf omnämner, att en motiverad redog?relse utlofvats af mötet. Det vill synas, som om det hade varit, lindrigt sagdt, lärspligast attafvakta denna. Men R. anskg detta ej nödvändigt, antagligen I den f.vitska förhoppningen, att han genom sitt skyndsamma framträdande skulle lyckas i grund kväfva redan i-hennes födelse den nya rörelse, som utgått från ett annat håll än det, hvarifrån hivtils lagstiftningen på svenaka språkets område utgått, Man har rätt att sluta härtill af ett or hos R., däri han uttalar den Töroppning, att hr H. efter genomläsningen häraf (R:s gvanskniog) må anses befriad. från en skyldighet, hvars fallgörande onekligen nu är underkastadt större äfventyr, äm på en tid då saken låg ocutredd, och kunde betraktas som en es ullius, hvilken dem förstkommande egde opåtaldt att tillegna sig, om hvilket vctrande för öfrigt med fog blifvit anmärkt, (af den ofvannämde —v—), att det är afattadt i en ton af öfvermod, som ill2, anstär den verklige vetenskapsman-nonm, Detta R:s förhastade uppträdande bar: ewellertid värst hämnat sig på honom själf. Dels har nämligen härigenom hr Hazelius fått en långt fördelaktigare ställning, i drt att han i sitt senare utkomna arbete krnnat ord för ord vederlägga R:s anfall, såsom vi nyss nämde. Dels har R. h?rigenom kommit att till den grad missu ,pfatta den nya rörelsen, att han trott her,ne gå i etymologiserande riktning. Det egendomliga har härigenom inträffat, att R, genom sin polemik mot denna. riktning gifvit ett godt handtag just ät den wyrelse, som han ville bekämpa. Sä talar kan om det länge sedan öfvergifna sättet tt göra härledningen till skriflagens yttorsta grundval och rättesnöre i nyare sprÄlks, så påpekar han hurusom den nuvarande franska och engelska stafningens oformlighet med all: rätt tillskrifves det under länga tidsföljder fortsatta. obevekliga etymologiserandet, utan blick för tidernas förändrade fordringar; och då ham på ett annat ställe med ogillande talar om unge män, som, drifne af missförstånd om härledningens rätta bestämmelse, söka qft tvingo, skrifningen till baka, i stället för att föra henme framåt, skulle man nästar. för