Aftonbladet – 31 juli 1873, sida 2

dja sveket, sä befinnes hon nu hafva ile sthet, men ärliga ur texten aflägsnat denna rfalskning. Vidare erfar man, vid anställd mförelse, att kommissionen ä ett utan tvif1 ganska stort antal ställen företagit närre textändringar — uteslutningar, tillgg, ordrättelser — för hvilka hon ej an tt nödigt eller lämpligt att i noter redosa. Om hennes sätt att gå till väga i essa olika fall må ett par ord bifogas. Hvad först angår det huld och skydd, som on 1861 tilldelade och ännu 1868 iycktes sluten att egna förfalskningen af I Joh. ,7—8, och hvarför hon fått uvpbära ganca mycken och ännu mera väl förtjent smäk, så har hon nu, som 2agdt, helt enkelt teslutit de inskjutna orden om de tre, faren, sonen och den helige ande, som vittna hiwmelen; kommissionen har ej i någon ot härom yttrat sig. Det anförda stället: der nu: ty tre äro de som vittna: anden ch vattnet och blodet, och de tre vittna alla tt. Trög var kommissionens omvändelse, egt hennes motstånd, dröjande den seger on skulle vinaa öfver sig sjelf och öfver kyrkans intressen, innan hon kunde förmå ig att göra sanningen rättvisa, men till lut mäste hon dock sträcka vapen. hvilket idigare kunnat: ske med mindre förödmju else, B träffande, för det andra, kommissionens itton noter, i hvilka hon åtminstone vidgår tt åtskilliga ställen i den text, hon framägger, äro misstänkta, sakna de icke sin närklighet. Att den opartiska, vetenskapiga kritiken, är fulit ense om åtskil iga textställens oäkthet, rörande hvilka ommissionen juskränker sig till att, med å likgiltig min so: möjligt, meddela den taderräctelsen — derest den till ätventyrs kulls kunona intressera någon — att de sak1as i nägra äldre handskrifter, skulle lätt ä laga lägges, derest här vore rätta platsen ör en sädan 1edogörelse. Vidare förtjena le uttryck kommissionen användt i dessa ;vifvels utan för henne rätt obehagliga nojer någon uppmärksamhet. Vid Matt. 23: 14 anmärker kommissionen, att denna vers saknas i många betydande handskrifter, ordalag hvaraf man lätt ledeg till den slutsatsen, att versen också finnes i många betydande handskrifter: månne det ej här hade varit riktigare att omtala, att den saknas i le två äldsta och erkändt vigtigaste handskrifterna, den sinaitiska och den vatikanska? Å ett annat ställe, Mark. 16, 9—20, nämnes alt deita långa stycka väl saknas i de äldsta handskrifterna, men finnes i den gamla syriska öfversättningen, hvilken är äldre än någon af de kända handskritteran af nya testamentets originaltext. I kommissionens mun är denna grund för det af de äldsta och bästa handskrifterna förnekade ställets bibehållande nägot vådlig: eller ha ke just kommissionens öfversättningar ländt till allvarsam varning att ej, i fråga om en författares verkliga yttranden, lita särdeles mycket på — öfversättningar; och kunna ej äfven gamla. samt ej af kommissioner verkstälda, öfversättningar vara betänk ligt felaktiga, såsom t. ex. Hieronymi af det förut avförda stället hos Job, som prof. Lindgren med all makt vill bevara i dess oriktiga skick till stöd för hoppet om salig odödlighet? — Att ej ens stödet af de tre äldsta handskrifterna, således af äfven den alexandrinska, alltid är skäl nog för kommissionen, såsom vid 1 Joh. 5: 7—8, till er uteslatning, kunna vi se af Joh. 5: 3—4 Kommissionen nämner att orden som väntade på att vattnet skulle röras; ty en ängel steg tidtals ned i dammen och upprörde vattnet; deu som först steg ned i vattaet, när det blifvit upprördt, tillfriskoade, med hvilken sjukdom han än varit behäftad — saknas i några af de äldsta handskrifterna (läs: i de två äldsta och bästs), men utesluter icke den del af dessa ord, som saknas i alla tre de äldsta handskrifterna. Likväl fioner man, för att nu komma till den tredje gruppen af kommissionens textkritiska åtgärder, att hon ofta förlitar sig på blott de två äldsta handskrifternas intyg. Att dessa till omfånget mindre rättelser ej äro få, har ej varit svärt att utröna; hur mänga och i sak betydande. kunna vi efter en ävnu endast kort bekantskap med kommissionens arbete ej säga. Som redan nämnts äro de verkställda utan vidare redogörelse. Här visar sig nu, att kommissionen vid qvantitaiivt smärre rät telser ansett sig ega tillräckligt stöd för sina textändringar äfven då, när de föran ledts af blott de två äldsta handskrifterna. Evt exempel må anföras. I den gällande svenska bibelöfversättningen lyder Mait. 5: 44: Men jag säger eder: älsker edra vVvänner; välsigner dem som eder banna, och görer väl emot dem som eder hata; bedjer för dem som göra. eder skada och förfölja eder.s De kursiverade orden ha, med stöd af Sinaltious och Vaticanus, försvunnit ur proföfversättningen, Många liknande exempel ha vilagt märke till. Då i vissa tillfällen dessa två vitnen äro nog, men i andra icke, utan att man kan räkna ut hvarför de jäfvas mer i de senare än i de förre, är grund. satsen för kommigsionens textkritik ätminstone ej påtagligt klar, derest den ej händelsevis skulle vara godtyckets, jemförd med en hänsyn. sam antagligen i kommissionens ögon uppväger mycket, hvilket andre torde anse för pligt att mera fästa sig vid, den hänsyn nemligen, att afhålla sig från ätven de säkrast motiverade ändringar, der de vore af större omföng och derför lättare märkbara -— t. ex. när hela verser skulle förevinna och de gamla verssiffrorna störas — men deremot å andra, mindre ömtåliga stäl. len ändra litet och ofta och sålunda, till någon tröst för det textkritiska samvetet, låta återhällsamheten i ena och raskheten i andra fallet, häst de kunna, hälla hvarandra jemnvigten i ett låt vara principlöst, men så mycket mera teologiskt juste-milieu, ett ställe, utom det först anförda, ha vi dock märkt, att kommissionen varit nog oförvägen att läta en bel vers i tysthet för svinna, nemligen Joh. 7: 53, men detta vågspel förklaras måhända deraf, att sagda vers dels slutar ett kapitel, dels är mycket kort, delg till sitt innebäll — så glck hvar och an hem till sitta — nä ligen lör vara at sådan beskåttenhet, att förlusten deraf skulle kunna föranleda skakningar eller 25, att tala med prof. Liudgtev. S.ora församlingens. fred och den fromma enfaldens gu), (Forts.) —— a OM mH bh no I TYasarvamnt nmwaenctån hu