Aftonbladet – 31 juli 1873, sida 2

YH Ae TEMA PE MAR ifvas, att för vanliga menniskor och vanga komiter fem år utgöra en så pass ing tid och kunna vara så händelseoch irorika, att en rubbning af länge hysta och örfäktade öfvertygelser ej får anses såsom Sgonting utomordentligt. Men att svenska ibelkommissionen, som alldeles icke hör ill det vanliga slaget, och i hvilkens verkamhet ju eljest ett år varit såsom en dag, edan 1868 intagit en sä förändrad ställing, att hon utan tvifvel sjelf måste anse ig numera stå på hufvudet, derest hon i in egen tanke förut stod på fötterna, det äter sig i sanning icke så lätt förklara. Vi veta ju, att kommissionen ganska länge rätt i en allt mer och mer utprägladt reakionär riktning; att hon lagt i dagen ett lt tydligare förakt för den instruktion, som skulle utgöra rättesnöret för hennes rivilligt åtagna och med hederliga arvoden säldade arbete; att hon sedan mer än tio ir tillbaka haft till ledare en man, titulärorofessorn Liadgren, som 1847 väckte mojon om bibelkommissionens upplösning, medan han hvarken trodde på behofvet af in ny bibelversion för kyrkan eller på möjligheten att till församlingens oeh religio nens sanna båtnad åvägabringa en sådan, och som ännu tre är före sitt inträde i kommissionen offentligen uttalade, att man icke bör rätta ens de gröfsta felen i den samla öfversättningen, emedan man då skulle så miste om så härliga saker, som t. ex. det i den oriktiga öfversättningen af Jobs 19 kap. 25 v., men alls icke i urskriften ) förekommande löftet om de dödes uppväc l kelse af jorden. Vi veta vidare, att honj 1861 framlade en öfversättning af Nya te stamentet, som så niära slöt sig till den gamla, hvilken man i hundra års tid önskat se aflist af en ny och bättre, att den på hvarje sida vimlade af de fel och brister, som enligt instruktionen hade bort afhjelpas; samt slutligen, att hon är 1868, i sin förklaring öfver de utlåtanden, som med anledning af denna öfversättning infordrats, gaf till känna, att hon hädanefter ämnade med ännu större eftertryck trampa sin instroktion under fötterna, skrida ännu vidare baklänges, eftersträfva ännu större öfverensstämmelse med den gamla öfversättningen. Denna ståndpunkt har hon nu merai princip — om tillämpningen i enskilda fall få vi sedan tala — fullständigt öfvergifvit! mm aan mr ran RA OTIS Vi påpeka den märkliga företeelsen, men kunna för öfrigt endast glädja oss ät det oväntade vitnesbördet, att den kldriga kommissionen ej är, hvad hon länge nog tyckts mena om den ännu något äldrigare bibelöfversättningen, nemligen oförbitterlig. Henues nyaste proföfversättning röjer snart sagdt vid första anblicken ett sö betydande framsteg, att man, om det vore möjligt att glömma en lång och bedröflig erfarenhet, nästan kunde känna sig frestad att fatta godthopp om ett slutligt tillfredsställande resultat at den verksamhet, som börjades halftaunat år tionde före den första franska revolationen. Hvad det nu än må vara, som omstämt kom missionens uppfattning, visst är att hon i hbofvudsak kastat sina förra äsigter öfver bord samt i betydlig mån tagit will rättesnöre och hjelpreda de grundsatser och anvisningar, som meddelades i dokt. A. Hazelii mästerliga graoskning af 1861 ärs proföfversättning. Dennå kritik offentliggjordes efterband under loppet af är 1868, dess si sta afdelningar först sedan kommissionen afgifvit sitt ofvan antydds betänkande öfver domkapitlens och teologiska fakulteternar gransknngs-utlätanden. Visserligen drabbades den 1861 utgifna prof-öfversättningen ätven är 1868 af den domen från kyrkomötets sida, att den framlagda öfversättningen i för handen varande skick icke bör till kyrkligt bruk antagas, och visserligen attalade kyrkomötet delvis ganska sunda grundsatser angående bibelöfversättnings arbetet, men dels är kyrkomötets skrifvelse i ämnet till K. M:t hällen i helt allmänna ordalag, dels lider den af alldeles olösliga sjelfmotsägelser, så att deraf ej synnerlig ledning kunde vara att hemta. Det önskvärda målet för ifråga varan ie vigtiga arbete, yttrar kyrkomötet, kan icke vara något annat, än att så noga som möjligt på ett rent och, så vidt tankarnes eget djup det medgifver, klart och tydligt språk ätergifva hvad de heliga författarne verkli gen sagt. Härtill fordras i första rummet att enligt den åt bibelkommissionen gifna instruktion vid hvarje biblisk bok stadga för sig grundtexteng rätta läsning ogh säledes icke lemna utan afseende de at textkritiken redan vunna, säkra eller i det närmaste såkra resu!tat, utan att dock iett Nyrt Testamente för kyrkan använda de osäkra, hvilka atvika från den af ålder inom den protestantiska kyrkati antagna grekiska text, som ligger, till grund för var öävarande fYensKa öfver sättning deraf. Denna öfversättning — — — — bör endast med varsam hand ändras. Dock får ej denna varsamhet sträcka sig så längt, att den gamla öfversättningen bibe hålles, der grundtexten är oriktigt återgifven eller genom helt och hållet föråldrade, stundom osvenska talesätt, ord och ordställningar blir svårfattlig, tvetydig eller oför enlig med svenska språkets lagar, helst det lär af vigt att det uppväxande slägtet vid Tlägningen af bibeln kan för dess rätta för stånd draga nytta at hvad det inhemtat af dessa lagar, det må nu vara mera eller mindre, — Hit intill förstår man kyrkomötets mening, men derefter blir den alldeles obe-: griplig, när kyrkomötet till ledning för öf versättningsarbetet anbefaller kommissionens instruktion jomföpd med do grundsatser, som uttalats i kommissionens ofvan åberopade betärkande, hvilket senare ju utmärker höjdpunkten af kommissionens reaktion och olyd nad mot 1773 års instruktion! — En så ogäker bandjiedning var natyrligtvis ej mycket att stödja sig på. Deremot ser man tyd ligt nog, att hr Hazelii utmärkta arbete tjant kommissionen till en axti-barbarus, der hon funnit alla klasser, slag och arter al sin förpa ätversättninga otaliga fel och brister med ey naturforskåres nvggrgunhet besktifna och genom talrika exempel belysta. — V: 3gå nu att, så vidt den ännu mycket ofull 1! ständiga bekantskapen med kommissionens --Pyasta vroföfversättning tillåtor. Tågot närmare angifva dess från de tvenne närmaste I föregångarne mycket skiljaktiga karakter, för Bl: köl T den hebreiska urskriften uttalar Job endast sitt fasta hopp, att hans hämnare lefver och skall komma honom till hieln Den falska