Aftonbladet – 30 juli 1873, sida 3

1 klara sig mannens bösfnnerliga verksamhet niutan sintliged kommo sinsemellan öfyeron tlom att han säkert vore något rysligt, son I de kallade — frimurare. Det var egent elligen försöket att för ett galvanoplastisk experiment modellera en figur, hvilken skull I bilda föremål för experimentet, som öpp -nade Molins ögon för, att plastiken var der gren af konsten, som egentligen öfverens stämde med hans begåfnings riktning oci väsen. Nu följde han rådet och gick till Kjöben havn 1843. Ännu lefde stormästaren, Thor valdsen, och det blef den 29-årige konst nären förunnadt att emöttaga hans fader liga råd, om han än aldrig kom att arbet: i hans atelier; ty mästarens död inträffade -Iredan ett halft år efter hans ankomst, 1844 Det var i medaljören Christensens atelier Molin blef upptagen, och derjemte be -lsökte han flitigt akademien. Det ena pri set efter det andra belönade den högtsträfvande lärjungens allvarsamma bemödanden. men redan 1845 lemnade Molin Kjöbenhayn. sedan Christensen dött, vistades en månad i Paris och gick derifrån till Rom. Här fortlefde ännu den friska Thorvaldsenska traditionen bland hans lärjungar, och under det rppfriskande studiet af antikens odödliga mästerverk, insöp hans konstnärliga, löppna själ all den skönhet och rikedom, Isom endast Rom kan erbjuda konstens söner. Det var är 1845, Molin kom till Rom. Redan 1847 kunde han hemsända en Amor, som köptes af vär nu regerando konung och exponerades vid 1848 års akademiska exposition, dervid publiken första gången gjorde Molins bekantskap. Hans vistelse i Rom blef flera gånger afbruten, en gång genom en resa för helsans skull till Gräfenberg, en gång för att modellera konung Oscars staty och slutligen ännu en gång af sanitära orsaker. Sedan Amor blifvit hemskic kad, blef Molin agree vid Fria konsternas akademi, och denna akademis resepensionär sedan han 1850 hemskickat modellen i bränd lera till Den hvilande bacchanten, som för närvarande finnes hos protokollssekreteraren Lundgren, Egron Lundgrens broder. Molin upplefde det märkvärdiga åres 1848 i Rom, arbetande på Iageborg, som nu eges af hr Hiller i Göteborg. Det måste sägas, till ömsesidigt beröm för konstnärn och hans: födelsestad, att många af hans arbeten stannat der. Två Amoriner egas af grosshandlarne Ed. Magnus och Jacobson, den Nea politanske Fiskaren af James Dickson, Carl XV:s och drottning Lovisas byster af dokt. Ch. Dickson och konung Oscars byst uppstäldes i Göteborgs börssal. Alla de här nämnda arbeten, utom nu varande konungaparets byster, utfördes, liksom hans David (tillhörande konungen) under hans vistelse i Rom, som varade i 8 år, till 1853. . Detta år hemkallades Molin till fäderneslandet och ble? vice professor vid konstakademien. Han erhöll derjemte titel af kunglig hbofstatybildhuggare, eller; som det nog -antligen något oegentligt heter, hofoch w. bnegare. 1855 blef han ordinarie ståtybban., Ademien ech samma är ridprofessor vid Aku. dare af Vasaorden: till Stockholm Sedan Molin hömköltr ont i mar fulländade hän sin liggände båte. — denna mor, nu i Nationahwusevm, HKSOR a byggnads fasad af hans hand smyckas. ned trenne genier samt Nicodsntis Cessin.!1 Någon tid af 1859 vistades han i Yeti, Ändtliger samlade han sig till sin berdar laste, mästerliga komposition, Bältespännar1e, som först visade sig för Stockholms allnänhet på den akademiska expositionen år V 860. Men dess rykte, som höjt Molins namn ipp i jemnbredd med vär tids förste konst ; lärer, skulle ej födas här hemma. Trotsle le rättvisa loford, som t. ex. Aug. Sohlman h en kritik skänkte gruppen, mottogs den, : e 1 u to pre ort RR: å det hela taget, med köld; först sedan )h sruppen varit utstäld i Berlin och framkal-7 at glänsande uttalanden — vi vilja minnas f Ernst Förster — och i synnerhet sedan len på verldsexpositionen i London hadeln räckt hela verldens beundran, var det, som 2! fven fäderneslandet lifligt erkände det! tora, som här blifvit skapadt — och i tvåla xemplar, framför Göteborgs teater och lfy ;tockholms nationalmuseum, besitta vi den jst u. Vi behöfva ej här närmare ingå på lal letta arbetes värde, åt hvilket vi förut eg-!m at allt det lof; det förtjenar. fö Våren 1866 fick konstnären beställning!) å en fontän, hvilken, utförd i gips, skullefty ilda medelpunkten i den för årets skandi-in aviska industriexposition uppförda väldiga lrn: yggnad. Till föremål för fontänens skulpuirgrupper valdes med en lika fin som lyckg häntydning på Stockholms läge mellan 1li; lälaren och Saltsjön och med en anspell!h ing på sjelfva det ställe, der fontänen uppfi väldes (i den gamla Näckströmmens näret): mötet mellan Näcken och Ägir med ans döttrar. På en förvånansvärdt kort o d blef den rikhaltiga kompositionen ut-l1lö astad och utförd; en allmän förtjusning )b) fver det genialiska i framställningen höll I onstnären skadeslös för det klander, han M ån fiera håll fick uppbära för det något gf ;cocoartade i hela fontänens sammansätt-jn ing. Detta klander var efter vår mening bo berättigadt, emedan fontänen ej var be j til ämd att utgöra något monumentalt verk, k hvilket strängare anspråk på plastisk och ekitektonisk stil borde uppställas; arbetetlpa orde rättvist endast bedömas såsom enbr cklig och frisk improvisation af lekande, loc undom nyckfullt behag, en tillfällighets-k kt af rik och melodisk klang; och den allSk änna meningen hade en riktig känsla härg r. Måhända var den känsla, som följdeti ;rpå, lusten. att se detta arbete bevaradt.bo som monumentalt bronsverk på samma sä lats, der det först uppstälts, icke fullt så ?C prättigad — i alia fall kräfver arbetet en li narhatnine sam kan färgandla lakan tilll