Aftonbladet – 30 juli 1873, sida 3

mrs Vavasour åt hans omsorger, sade Els ley och ådrog sin arm undan Lucias. Och jag kan försäkra dig, svarade hon, retad af hans sätt, att jag inte alls skulle frukta för att stanna i en så gammal väns beskydd. Elsley svarade intet men sprang nedför sluttningen, igenom småskogen och ropade på Claude Mellot. Det var utan tvifvel tanklöst handladt af Lucia, men äfven en mask kan ju retas att vända sig emot sin angripare och stunder finnas, då personer, hvilka icke kunna hålla fred med hvarandra, måste bryta ut samt då i brådskan ej alltid yttra hvad de borde, men väl hvad som i ögonblicket faller dem in. Nästa minut hade hon glömt hvad hon sagt vid major Campbells fråga: Är jag verkligen en så gammal vän till er, mrs Vavasour? Visst är ni det; jag vet mig inte ega en äldre vän än ni, major Campbell. Majoren förblef tyst några ögonblick. Lucia märkte icke den rörelse, hvarmed han kämpade. Jag vill väl hoppas att jag ej förtörnat er — ej förtörnat mr Vavasour? — Åh, visst intel svarade hon med tvungen glädtighet; det var endast ett af hans poetiska infall. Han gick, emedan han ville se mr Mellot taga en fotografi af vattenfallet. Jag vill väl hoppas han kommer tidigt nog för att träffa bonom. Jag är en rättfram soldat, mrs Vavasour, och ber att få göra er en fråga, blott emedan jag inte rätt förstår hvad ni menar med poetiska infall ? Lucia såg upp i hans ansigte och läste deri ett uttryck, på en gång sä allvarsamt, deltagande och sorgsöt, att hennes hjerta vief rördt, men hon Vekörfskade sig.