Aftonbladet – 30 juli 1873, sida 3

högre och uppbär en menniskoboning. Två de väldiga, nästan rätvinkligt utspringande gr varne förbindas med låpga tvärstänger — do ena laga tätt invid den ätdra — och så uppstå en yta, som antingen tjenar till underlag för e AI hydda eller nyttjas till uppehållsort för dera boskap — getter får och hundar. I hyddorn g förvaras vattnet och bohaget och inödfall gömm sig qvinnorna och barnen derinne. Männen me sina vapen befinna sig vanligen i ett slags stor korgar af tätt flätverk, hvilka äro fästa vid stam men, der grenar skjuta ut. Korgarnes vägga äre omkring 3 fot höga och från dem slunga fö! svararne sina oskyldiga kestspjut — omkring 1 fot långa rör, hvilka äro fint tillhvässta i en ändan liksom skrifpennor och i andra ändan bär en lerklump, som gifver den flygkraft och säke kosa — och skulle belägrarne försöka att klättr upp i trädet, mota de dem med långspjut oc klubbor, sjelive sköddade af sina höga men smal sköldar. De högre grenkransarna äre antinge bebodda på samma sätt eller utgöra de belägra des återtågslinie. Så snart vi inkommit i skogen, skingrade si; vår svärm och hvar och en gick på sitt vis lös på rofvet. Jag förstod med detsamma, hvarför aghirmi voro alldeles vanmäktiga mot dessa upp studsiga byar. Grupperna, som samlade sig un der de bebodda träden, syntes vilda nog och sväng de sina klubbor. spjut och sköldar med de mest hotfulla åtbörder mot sina i höjden tronande fien der, alitid noga skyddande sig med sköldar elle sköldlika föremål mot de nyss omtalade smi oskadliga rörspjuten. Till dessa demonstratio ner inskränkte sig Bagbirmi tills vidare. Mer till att uppstiga i trädet, hvarvid visserliger några menniskolif måste offras, men dock fram gången var säker, dertill hade ingen mod. Met långspjut och klubbor kunde de naturligtvis in tet uträtta mot menniskorna deruppe, och sins bössor förstodo slafvarne nog att nyttja till krut ödning, men säkerligen icke till fiendens skada När de tryckte af, höllo de bössan så långt son möjligt från kroppen, och blott en enda njöt et: högt Tykte som skytt, icke derför att ban hvarje gång träffade utan emedan han lade sin bössa till kind och axel och så vågade trycka af. Till att fälla träden hade de heller intet medel till hands; att klifva upp i träden hade eljest varit myczet lätt, ty inbyggarnes stegar stodo der qvar till tjenst för hvem som ville. Stegarne voro två långa med rep på vissa mellanrum mellanbundna och vid bombaxträdets stam fästa stänger. Redan lyckönskade jag i mitt hjerta våra fiender för de våras hjelplöshet, då ett omslag skedde fönom mitt eget folk. Jag hade två män med bössor med mig. min ledsagare och en mogrebinsk tjenare. Den förre dagens hjelte, ehuru ban lyckligtvis var blott en medelmåttig skytt. Den andre väckte genom sitt oupphörliga smällande stor förfäran bland de arme trädbyggarne, men träffade sällan äfven på ringa afstånd och på stora föremål. God vilja brast ingendera. Ett vädjande till deras goda bjerta fann ingen genklang och min myndighet öfver dem var ej stark nog att endast genom tillsägelse hindra denna afskyvärda mennisköjagt. För rättrogne murselmän är allt tillåtet mot de förbannade Kirdi (bedningar), söm ej vilja erkänna deras välde. Öch en skamlig meuniskojagt var det. Hedningarne höllo sig stilla i sina träd. tid efter annan kastande sina oskadliga rörspjut, förvisade till ett enda ställe, ett fast mål för jägarne. Och såsom jägarne sprida sig i skogen, hvar och en söker sitt byte, hvarefter alla åter samlas, så ock bär. En jagt på rapphöns är icke farligare och kräfver icke mera mannamod än jagten på dessa menniskor. Ett af de först omringade träden gaf det första offret. Från sin flätade korg slungade en högvuxen, ung man. nästan betäckt af sin sköld, och uppmuntrad af yvinnornas höga tillrop, sina menlösa rör, då han, träffad af Almas kula, sjönk ned utan ett ljud. Intet rop af smärta hördes från det mycket befolkade trädet; snart följde ett offer till. En kula från Almas nådde honom mellan grenarne, vid hvilka den till döds träffade klängde sig fast. Men dödskampen lossade hans händer och den olycklige föll från en höjd af 40—50 fot som en liflös massa till marken. Då först uppenbarade sig hopens krigiska sinne i vämjelig mordlust. Alla kastade sig öfver den döde eller sårade mannen, baghirmi som hedningar. och höggo honom bokstafligen i stycken. En tredje ung man sårade Almas i låret, och då han med de sinas hjelp. stigit upp i den högsta våningen i trädet — blodet flöt ymnigt nedåt den silfvergrå barken — då ändtligen vågade belägrarne att klättra upp i trädet, och snart voro de feta geterna och hundarne — der i landet ett omtyckt väringsmedel — fåren och hönsen nedkastade le nedburna. Derpå klättrade de högre upp i trädet. ov. sedan de nedkastat de döda och mest Aa åt sina Kamrater att på dem tillfredställa . CN sridslust, . Ökte de att göra till slafvar n råa sv. 4. barnen, s.m flytt högst uppitop-: vinnorna OCH Ar, nästan gossar, hvilka gjorde ; n. Två ynglinga 5 likväl var 2fmer passiv) got motstånd, hvilkev h huros neu, tills del et, bundos vid fötterna oci NS -dlö rtviflade släppte allt och kastau sig. dn ; sd. De foro från den svindlande he,Cen, mu 1 fen till.gren och slutligen till marken, oc. man inde icke se om de dött i fallet, så snabbt för. IT lIdarne öfver dem, söndersleto och styckade dem.th e öfriga af trädets inbyggare, Tana och barn, ) sj indos deruppe och leddes ned för att sedan gå B träldom; . i Ett enda träd stormades verkligen, d. v.s. begrarne trängde småningom upp-i detoch togo et så. Men det försvarades blott af två män. rilka voro modfälda af det andra trädets öde. nghirmimännen lyckades från den nedre afdelngen med halmviskor på långa stänger sätta !h n högre bostaden i brand, och försvararne, som ih: art uttömt sitt vattenförråd på att släcka den, u ydde högre upp. Belägrarne spridde sig på gre-sc me och lyckades såra de på alla sidor ansatte de innen och störta dem ned. De olyckliges kam-se ter flydde upp i de högsta topparne oci skaf-m des ned med rep om halsen, utom två ynglin-P r, hvilka, då segrarne nalkades, med verkligtify eltemod störtade sig ned och delade männens hi le, föredragande döden framför träldomen. — Ik Slutligen upptäckte man det träd der höfdin-R n bodde, Ten lägre våning var småboskapen n: h en ung man i den vanliga korgen. Han förm arade sitt träd utmärkt och hindrade belägrarne, by ilka redan hunnit upp till den nedersta afsat-tr n, att komma högre och förstod att omintet-b ra alla försök att sätta de lätta halmbyggna-h, rna i brand. Allt krut och bly, som ännu fanns uf rar, förslösades på detta träd; alla bössväpnade sv in ställde sig rundt omkring och sköto liksom bh en skott-tafla. Men höfdingen tycktes stå il KR rsynens särskilda hägn; väl 100 skott aflossa-jbe 8 på honom och intet enda träffade honom elre Hans husfölk. Pj ens Almas träffade någon; !q ktadt den hedniska höfdingen satt med tvålrs innor och fyra små barn nästan utan skydd ilp n klyka, der tre väldiga grenar sköto ut, och st stade rörspjut och då och då en klubba. Slut-M sen sårades mannen i korgen och steg en våra ng högre. Då sände kohvngen sina två qvin-!gj rt med de fyra små barnen likaledes högre upp, ins h jag kunde ej nog beundra den kallblodighet ra h det lugn, hvarmed återtåget verkstäldes,hs ilket mycket försvårades genom de små varelsr rnas-hjelplöshet. Från alls sidor haglade skot-pe n mot.de modiga menniskorna, hvilk: lock som bi