Aftonbladet – 29 juli 1873, sida 3

bise juet derha sid al det me Jerists betydelse. ves ej mycken och dinpsinnig ing att finna denna aate bekräftad äfven på utställningen. Justdeländer,inon hvilka den stränga bistoriemölningen idka: med mesta ifver och i största utbredning jäst de äro också i besiuning af den bety delsefollaste och för öfriga folk mest ton gifvande geurekonst. Här möta vi nemligen äter i främsta ledet Tyskland och Frankrike det förra merendels betecknadt afen djupare. renare och innerligare ande. det sbnare afen rikare och mer lysande yta. Österriko sluter sig i denha del af måleriet nästan helt och hål let till den tyska skolan, medan Belgien åter på det närmaste liknar den frånska. Böbweiz och de nordiska länderna bjuda oss hufvudsakligen näionel omgestaltning af Minchenoch Disseldorfskolorpa, medan Danmark och Eogland slutligen gått en i allmänhet egen väg. Vi skola hastigt öfverblicka det ofantligt vida området, endast fästande os3 vid några få betecknanda företeelser. et är en märkvärdig omständighet att Minchenskolan, som bragt hietoriemåleriet så långt framåt, icke egentligen synes bet sitta nägon talavt of första ordningen igenren; inön i dess ställe eger deck denn? art en mängl ganska bebagliga och skickliga utöfvare inom henhe. Såsom ett för dem alla gemensamt hufvuddrag kan män iramhålla den vigt de fästa vid kompositionens poggrannå utarbetning samt den mer hu moristiska anstrykning som skönjes i deras alster. Företaga de sig att måla allvarligare ämnen, så är det näsian alltid sådana, i hvilka nögon starkare konflikt gör sig ande, icke Stämningsstycken eller sentirebtäla bilder. Domstolstener, konskriptionalotterier och dylikt förekomma då. Mest intressera dock dehumoristiska framatällbingarne, helst när de rikta sin udd mot munkoch klosterlif, hvilka ämnen alltjemt utgöra älskingsämnen för bai:arves penslar. Exempelvis nämna vi Eduard Gri zner, hvars illa titla, I klosterkältaren, tillbör utställviNvens mest gladlyngta och Äuast utarbetade Källardrängen bar tomnat vid ett fat, öfverväldigad af de satter zom öfverallt omifva honor i väldiga behlllare, Han tyc6 ännn i drömmen njuta af deras sötma, å goimodigt ler hav Men en ifrande, päki och mager broder har ötverraskat hoiom i denna fredliga sysselsättning och skynlat att deigiiva sin upptäekt ät brodren käla emästarep, Da betrakta horom pu, men med olika tankar, I den enes bliekar mä. ar sig en nykter alsky, en helig vrede; men dea andre, nögot frodige och mycket sodlynte, kan ej komma sig för med skraan, Han förbarmar sig snart öfver synaren; mäbända har han sjelf någon gång inkat änder för frestelsen af ett godt glas. Kontrasten är af den lyckligaste och raesti lående verkan. Men tyngdpunkten sf den tyska genrekonten ligger bos Diisseldorf, åtminstone pi tenna utställning, Med mästare sädana som Kraus och Vautier, Jordan och Hildemann, san denna skola uthärda en täflan med hvilten gom helst, Dertili kommer att hon eger a ovanlig rikedom på mästare äfven afanira ordningen, lycklige utarbetare och fort;ättare af de främsteå idger och verk. Ludvig Suaus, en af tyskarws berömdaste genremåare, är här temligen mängsidigt företrädd, :hurn ej genom något al sina mest betylande verk. Öfverläggning mellan Schwarzvalderbönders är det meat humoristiska bland ina syskon. det som bäst erinrar om den viade och fine mästaren, Dessa typer äro ugna direkt ur lifvet; men konstens försonåe löje breder ewt skimmer af idealitet ifver de grofva anvletena och de knotiga firurerga. Lekande och naiv är tafian som vär titeln: Som de gamla sjunga, så qvivtra ck de naga. Det är kalas på herrgården parken. Längt bort i bakgrunden ses de samles bord, med pudrade herrar och stolta amer i roberonde och engageanter. Men n!dt för oss ha vi smäherrskapet, go:sarna a flickorna, som taga sig så näpna ut och indå se så lillgamla utisioa stångpiskor och visdmössor. De prata, de skratta, hålla tal och kämta, alldeles som de gamla, En hel rerld af barvslig glädje har milaren förstått ramtrolla på denna lilla förtjusande duk, 3land de öfriga är blott att nämna En fripytare, bilden af en liten skölm till tiggarvejke, som nyss stulit nägora rofvor. Nägot ner leivande i hbällning, uttryck, blick, än ienne listige skalk, är det svärt att fiona å utställningen. Han är som forografisrad — och dock oändligt mycket mer än mekaliskt öfverflyttad från gatan på duken. Benjamin Vantier är egentligen schweizare ch delar öde med ätskiilige konsinärer vid lenna utställniog, att vara representerad vå två höll. Det är i synnerhet tyska aflelningen, som sålunda med större eller nindre skäl tillegnat sig i Tyskland bosatte eller vistande främlingar, exempelvis nämna vi svenskarne Jeanna Banck och H, Werzer, norrmännen Gade, Baade och Munthe, finnen Aug. Holmberg — för att blott anföra skandinaviska zamn. Flertalet af dem finnes dock äfven inom sina resp. lands afdelningar, så ock Vantier. Nekag kan lock ej, att han så till anda gom möälvingssätt visar största frändskap med Dissellorf, der han numera också nedslagit sina oopbälar. Äfven han ken måla glada stycsen, sksom hans älskliga Dansskola (den ;nda af honom i tyska salarna) och den verkligt lusiiga Rådplägningen hos advocetep visa. Men företrädesvis älskar han uUvarligare scener, der humorn i sin djuvare ton kan spela in, eller gripande lifs: viider, der mennviskohjertats finaste rörelser sgas i dagen. Af det förra slaget är Beping i Schwarzwald, bekant genom fosrafier. Byns invånare hafva samlats kring rghuset, under olika känslor. De svartädde männen bära just nu ut kistan nedr den lilla trappan. Till höger stå de sorjande, gripna af tillfällets vigt. Det är 108 någon gammal morfar, som bäres till ien sista hvilav: ty den nnga qvinnan der, som synes så djupt bedröfvad, har bredvid 8 en liten pilt, som bär en stor krans, yrbarligen bestämd för kistan. Snart komner hon; hur skall ban bära sig åt, när han, inder hela byas ögon, skall bringa morfar len sista gärder? Det läses tvekan i hans välining, men ocksk öfvertygelse om ögonlickets vigt. Den lille pilten ensam vore 108 att göra taflans lycka, äfven om icke lit det andra vore lika förtväffliot — Vid alldeles 1ö. numentalå