Aftonbladet – 28 juli 1873, sida 3

tusen om Äret, skulle jag ej arbeta en enda dag längre, utan resa till Sicilien eller: Calsbrien och sitta jemte Sabina i alla mina dagar i en trädgärd och binda rosenkransar för hennes vackra hufvud, liksom Theocritus och hans vänner medan päron föllo på våra axlar och äplen vid vär sida!Hvad tänker ni härom ? frägade Valencia Frank. Att äfven jag är här lik den ofvannämnda ostran mycket lycklig, mycket sysslolös och följaktligen pligtig att komma härifrån. Utan tvifvel har ni förvärfvat rätt till en liten tids sysslolöshet. Dertill eger jag ingen rättighet. Hå, hå! suckade Claude, hvar har ni forskat reda på detta elfte budord? Jag har inte lagt ännu ett bud till de tio; jag finner det tillräckligt svårt att hålla dessa, Den lag, som jag nyss nämnt, finner jag i den djupaste grund för allt varande — den grund, ur hvilket budorden hafva sitt ursprung. Men vi skola inte nu tala i dessa ämnen. Hvarför inte? frågade Valencia och såg upp. Äro vi således ovärdiga att lyssna derpå? Eller äro dessa klippor., inföll Claude, så fula och vanskapliga, att de inte passa till predikstol? Säg oss nu hvad ni menar. Ni kan i alla fall lita på att bvad jag sagt, var till hälften blott ett skämt. — Är det inte så, att välvilja, medlidande, ridderlighet, ädelmod, gsjelfförsakelse — med ett ord: verksambet till gagn för andra — af våra hjertan erkännas såsom det skönaste, det ädlaste och bästa i verlden? Det kan väl hända att så är, sade Valencia. Hvarför väcker en töpper soldat vår beundran? Inte är det för hang epåletter