Aftonbladet – 28 juli 1873, sida 3

I moderta damer, med de grannaste bandrosor, helt kokett fästade på venstra sidam af kafvndet, och det utan afseende på köns besynirerligs, att en dylik likställigket kan tåligt fördragas af genus maskniinum blåa boskapen! Förntom landtbruksmötet å det täcks Pålsjö, bar vår landtbefolkning haft årssammbanträden med särskilta landtmannaföreningar -— idel sommarnöjen, och d8 man härtill lägger den äter upplifvade kapjAöpningen vid Helsingborg, nu som i forna d484? företrädesvis besökt af folk från landet, kan sinar ej med fog klaga öfver brist på folknöfem, Men denna sommar har det här vid kusten regnat nästan vid alla tillställningar, och kapplöpningen bar allt igenom en melankolisk prägel, oaktadt svajande flaggor och vimplar. musik och lysande ekipager. De af åskådarne — dessa voro legio — söm ej hade plats på läktaren eller i vagnar, stodo i vattenpussarne och blickade, likt våta höns, mot den gråtande himlen och hoppades att löpningarne skulle både börja och taga slut innan man hann blifva alldeles genomvåt. Det dröjde som vanligt länge med ståten: De vänta på kangen, försäkrades här och der bland folkhoper, men ingen sade hvilken kung. Ändtligen framilade ett präktigt ekipage med eldröda bjul och ett ståtligt spann. Se, der komma de! ropades nu. Hvilken är kungen och prinsen? Är det den främste; eller de somb åka bak? frågades till höger och venster. Kors, så granna de ä, silfver här och der, och gula fickor; nå, inte kunde herrarna kappränna förr än de kommolv Jag Iyfte mig på tåspetsarna, men sjönk åter ned i en vattenpöl, fall af häpnad och blygsel öfver mina goda landsmän, som, ehuru vi hafva ett kungligt sommarlustställe omedelbart i närheten och en hufvudstad ej så långt borta; ändå kunna så förblanda högtstående och högtsittande personer. För att äfven i denna gren befrämja folkupplysninen, skulle jag vilja föreslå, att lagstiftarna förbjödo våra skånska godsegare att bafva så fasligt lysande livreer, hvilka rent af förblända den del af allmogen som ej är frälsebönder: Var det stilleben vid kappränningsbanan — jag talar nu ej om de täflande hästärpa, ty de äro blixtlikt försvinnande fö. remål — så var der, inne i den bredvid liggande färaplanteringen, ett öfvermått af lif; der sväfvade trähästar omkring med glada ryttare och ryttarinnor i bästa ordning efter positivens toner, der öfvade man sig i kraftprof;, der sjöngo danska damer lofsånger till Sveriges ära, der såldes karameller kapptals och der kunde man för 5 öre få se lyckang ptjerna äfven i andra flaskor än punschoch — bierbuteljer. Och hvilket It rådde ej sedan på hemvägen från denna kapplöpnping!... Är det ej som om sjelfva den ädle anden, buketten af sportens hedersdag, då flög in i hvarje häst krake och dess egare? Bort, ned i dikena med hvarje fotgängare, Juan, qvinna och barn! — Framåt till hvarje pris! står att läsa i både hästars och kuskars uppförande, och ve den, som ej skyndsamt viker undan för den kappkörande kortegen! Äfven det sköna, af allt lysande nu så öfvergifna Ramlösa lifvas på denna afton upp ur sin dvala genom den, i sammanhang med kapplöpningen anordnade brunnsbalen, som annonsen iår lydde; det smyckar sig med kulörta lampor, och i de skugg rika alleerna lysa för en kort stund ungdom oeh skönhet i utsökta toiletter, under det ett ännu valdare sällskap, det som står i närmare sammanhang med kapplöpnipgen, sväfvar öfver tiljorna i den rikt eklärerade balsalen. Men på måndagsmorgonen är åter allt tyst; den ur berget framepringande källan porlar nu nästan endast för lytta och andra sjuklingar, och de gamla ärevördiga bokarna tro sig blott hafva drömt en skön dröm om fordna, mera glorrika dagar vid helsokällan, då det om vintrarna, bland alla mera framstående personer i provinsen, hette: Om vi lefva och ha vår helaa till sommaren, skola vi dricka brann vid Ramlösa Nu ha emellertid de mörka regnskyarna samtoch synnerligen tågat bort, kanske för att öfvervara nägon annan kapplöpning. Solen sken åter på Suckarnes udde, nere vid stadens hamn, en.plats företrädesvis. omtyckt äfven af de muntraste bland brnas-sällskapet: der bitta landsbygdens blygsam ma tärnor sedesamt på stora granitblock och skåda ut öfver Sundet, och på lika hårda sittplatser sträcka sig förnäma damer; här slänger herr hande!smannen sig bebagfnllt bredvid patronen från landet, som omsorgsfullt lagt näsdouken mellan sig och grapiten; här vräka herrar militärer sig i obeskrifliga ställningar, föga behagliga, men oändligt lediga, och här kasta stadens pojkar sina krokar ut efter de omisstänksamma torskarna i hafvets djup — — kanske metas här äfven på landtbacken, hvem vet? Icke är det alltid hafvet, som suckar ensamt här vid Suckarnes udde. Vattunöd ger fru Elfforss bröd,, sade en skämtare under regnmiden, åå det skjul, i hvilket Thalia här residerar, höll på att .sprängas af en den lifligaste och tacksammaste publik i — Skåne; men det är ej troligt, att fru Elforss: behöfver åkalla Jupiter Pluvius för att göra goda affärer i Helsingborg. Sällskapet eger flera ganska fram stående förmågor och en lockande repertoir, hvilket allt förmår publiken glömma säväl teaterns: skröplighet som de förhöjda priserna, ja till och med solnedgång, rosendoft och sjölukt för scenerna på dessa tiljor, hvilka föreställa verldenv. Om fredag den 1 Augusti få vi här höra en dansk folkhögskolelärare uppläsa 2 Eventr af H. C. Andersen och stycken ur C. Hostrups Genboerne; få se om han för EET BRATE ST, Fra JA OT R TTO ET