Aftonbladet – 28 juli 1873, sida 3

jelfanklagande hjerta tycktes säga: Har lu ej märkt detta förr än just nu? Från den dagen sökte Valencia allt mera Headleys sällskap. Att fatta tycke för honom kunde naturligtvis icke ens komma i fråga, och hvad Frank sjelf angick hade han blifvit alldeles kurerad för sitt lilla intresse för henne. Säledes var det ju icke något ondt uti, att hon sökte samtal, så alldeles olika dem, hvarvid hon blifvit van i verlden och som hon i sitt hjerta skattade vida framför vanligt salongsprat. Under ytan af verldslighet och flärd dolde sig nemligen hos den unga qvinnan, den för hennes kön gemensamma kärleken till ädelhet och visdom — det begär att undervisas och att ledas, hvilket gjort sig bemärkt i hvarje tidsälder, ofta genom fantastiska, ja stundom äfven rent utaf vidriga företeelser, men som böra gälla som en ursäkt för Valencia att hon koketterat för Elsley och nu så gerna och intresseradt konverserade med den fattige landtpresten. Dot var med en viss känsla af ledsnad hon denna dag hört Frank yttra att han önskade resa sin väg, men som han sedan icke vidare sagt något i ämnet, upptog hon det ej mera men var snarare färdig att glömma bort ået. Emellertid förekom det äter, under ett samtal, en vecka derefter. Då ni återkommer till Aberalva, sade hon med afseende på en kommission. Jag skall aldrig mera återkomma till Aberalva. Aldrig mera återkomma ? Nej; jag har redan lemnat min plats. Jag tror att er onkel gifvit densamma ät min vikarie — en förträfflig man, hör jag att han skall vara, Åtminstone blir ban bättre på denna plats än livad jag har varit. (Forst.)