Aftonbladet – 26 juli 1873, sida 2

Förf. i Upsala-Posten söker slutligen styrka sina satser med ett argument, hemtadt från den praktiska ryttans område.! Hurn skulle det gå med tryggheten för sjö farten, menar han, om hvem som helst, äfven den okunnigaste, finge åtaga sig lotsning? Vi svara härpå, att de makter, som afslöto 1857 ärs traktat, lemnade detta åt den enskiida omtänksamhetsn. De sörjde för att godkända danska lotsar skulle finnas, till tjenst för den, som ville anlita dem; men likasom de lemnade det fritt för dev, som så önskade, hau måtte vara hur okunnig om farvatinet som helst, att gå uran lots, så lemnade de också ät enhvar frihet att se sig före vid valet af lots bäst han behagade. Skulle det blifva kändt att okunniga personer anmälde sig till lotsniog i! Sundet, så vore detta det bästa haudug, som kunde gifvas det danska lotsverket, 1y det skulle icke då dröja länge förr än samtliga sjöförsäkringsbolag tillkännagäfve, hvad: ett och annat redan lärer ha gjort, att de! icke stode risken för haverier, svm inträffat i Sundet och Bälterna då dansk kronolots icke varit ombord. I sådant fall blefve all tvist om lotsrättigheten snart afslutad, ty ingen skeppare skulle våga anförtro sitt fartyg ät annan lots än en dansk. Dessa funderingar i afseende ä hvad som för sjöfartens trygghet kan vara önskvärdt kunna och böra säledes lemnas alldeles sido vid den internationella tvistefrägans bedömande. Under den tvist som uppstått rörande lots rättigheterna i sunden mellan Östersjön och Nordsjön har det hittills endast varit tal om Öresund, och i verkligheten är det väl ocksä endast med afseende på detta vatten som frågan har för 033 någon praktisk be tydelse, enär det väl kan i allmärhet antagas att det blott är med farlederna i Öresund som svenska lotsar äro förtrogna. Men då förf. i Upsala-Posten emellertiua i förbigående nämnt äfven Bälterna, och gjort det för att såsom en uppenbar orimlighet beteckna den tanken, hvisken han menar skulle utgöra konseqvensen af de i den svenska pressen i allmänhet rörande denna fråga föriäktade ösigter, att det skulle stå främlingar fritt att lotsa äfven genom Bälterna, hvilka dock, säger han, äro uteslutande danska farvatten, — så anhälla vi att, äfven i törbigåeude, få öppet och bestämdt förklara, att vi anse 1857 kbrs traktat ställa farten genom Bälterna på alldeles samma fot som den genom Öresund. Samtliga dessa sund hatva för fartyg, som passera från haf till haf utan att anlöpa danska hamnar, blifvit fritt vatten, der Danmark icke under hvad förevändning som helst får uppehälla eller hin dra dem, och der det står dem fritt att anlita det danska lotsväsendet eller ej. Allt hvad vi för vår del anfört rörande Öresund, anse vi derföre tillämpligt äfvea på Bälteraa, i händelse anledning skulle förekomma att der tillämva dessa satser. Det är neml icke derföre att Sverge eger den ena af Sundets stränder, som vi anse våra lotsar, och för öfrigt hvem som behagar, ega frihet att vägleda fartyg genom detta vatten, utan detär på grund af 1857 ärs traktat, som gjort detsamma i sin helhet till ett fritt vatten och upphäft all rätt för Danmark att af passerande fartyg utkräfva några afgifter, undantagandes ersäitning för den lotsning, som blifvit af danska loisverket besörjd, då detsamma derom blitvit fi ivilligt anlitadt. Med den föronderliga benägenhet att läsa inskränkningar i 1857 ärs traktat der sådana omöjligen sti att upptäcka, som karakteriserar författaren i Upsala Posten, har det lyckats honom upptäcka att icke ens rättigheten a:t i Sundet betjena fartyg med bogsering är fallkomligt frigifven. Han stöder detta pästående med det besynnerliga resonemert, att emedan traktaten bestämmer att hvarje enskild person, dansk el:er utländsk, skall utan någon inskräck ning ega rättighet att i Sandet och Bälterna fritt och på samma vilkor utan afseende å nationaliteten förlägga fartyg, i ändamål att med bogsering biträda handelsfartyg, st äro, menar vär författare, andra nationers undersåter också underkastade enahanda afgifter (!!) och andra vilkor, som Daumark kan pålägga egna undersåter för den ifrögavarande rättighetens begagnande. Här är, befara vi, fört. äter mera dansk än danskarne sjelfve; ty huru det är möjligt att utur traktatens nyss citerade ord härleda någon rättighetför Danmark att med afgifter belägga fartygsom vilja i Sundet betjena med bogsering, det förstå vi sannerligen icke, och oss veterligen har något sädant anspråk icke heller blifvit från dansk sida framstäldt. Om sådana bogseringsfartyg taga sin station i danska hamnar, eller om de der anlöpa för att intaga kol och proviant, eller af hvilken anledning som helst, då må väl Danmark vara berättigadt afkräfva dem enahanda altgifter som ilikartadt fall kunna vara danska bogseringsfartyg älagda, men vi vilja väl s, om Danmark skall kunna upptaga nägon afgift af främmande bogseringsfartyg, endast derföre att de äro förlagda i Sundet och betjenva med bogsering. Vi känna icke huruvida frågan härom hittills förelegat praktiskt, men hon är ingalunda likgiltig, då det ja väl läter täoka sig att enskilde eWer bolag i de skånska kuststäderna kunna vilja hålla bogseringsfartyg till tjenst för sjöfarande i Sundet, och hvilka, såsom hafvande station i någon svensk hamn, icke ha behof af att anlöpa i Danmark. Sedan förestående var nedskrifvet finna vi att nu ändtligen en dansk tidning, Dagbladet i Kjöbenhavn, tagit till orda i ämnet uti en ar.ikel med rubrik Lodskrigen i Öresund, Artikeln börjar med att uttrycka förvänlng och beklagande deröfver, att frågan om lotsrättigheten i Öresund kunnat framträda såsom något, hvilket, om det icke redan är en konflikt, står helt nära gränsen att blifva det. Derpå följer en redogörelse för hvad som i saken tilldragit sig, betonande tilningen dervid ganska riktigt som indirekt erkännande af Danmarks förmenta rätt att uteslutande besörja lotsningen i Drogåen, de steg från svenska regeringens sida, som hafi karakteren af eftergifter för de danska anspråken, såsom förbudet för svenska kronclotsar att föra fartyg genom de danska farvattnen, samt det officiella tillkänvagifvandet genom Shipping and Mercantile Gazette att de svenska lotsarne voro privata, icke kronolotsar, så att staten icke Åtager sig någon ansvarighet för dem. Af hvad som förmäles om de sedermera förda underhandlingarne, torde förtjena anmärkas uppgiften, att det otvifvelaktigt funrits en ståndpunkt, der svenska regeringen dragit sig tillbaka med den förklaring, att den ioke hado något med saken att göra, då den angick ett rent enskildt bol2g, som icke var unaderkastadt statens kontroll, och att det förmodligen varit vid en sådan tidpunkt, som danska regeriogen framlade och erhöll riksdagens en