Aftonbladet – 26 juli 1873, sida 2

cr de uppoffringar, som DPanmark kan Taj: vidkännas i och för lotsväsendets upprättväillande, har det bekommit genom den il ;raktatens fjerde artikel omförmälda summa, vilken med tydliga ord beviljades just såsom skadestånd och ersättning för de upp: pffringar, som traktatens bestämmelser medförde för Danmark. Endast de fartyg, som sjelfvilligt begagnat lots, d. v. s., som sjelf villigt anlitat det lotsväsende, som Danmark ir förpligtadt att öfvervaka, hafva att erlägga lotspenningar. Det har icke blifvit från någon sida be-j stridt, att de ifrägavarande traktatsbestämmelserna medgifva ät de skeppsbefälhafvare, som det vilja, att på egen risk passera Sunlet eller Bälterna utan att taga någon lots ombord. Vihafva redan vid ett föregående tillfälle erinrat derom, att fartygen dock. alltid måste eza någon ombord, som känner jarlederna. Hvar och huru aftalet med lenne person blifvit träffadt, hvar och huru han kommit ombord, hvar eller när han jemnar fartyget, detta har Danmark ingen traktatsenlig rätt ati efrerforska. Den förjattare, hvars uppsats vi bemöta, har sjelf förutsatt olika fall, då fartyg kunna be-j: sagna andra lotsar än de danska, utan att ens han anser att saken kommer Danmark vid. Detta skulle inträffa, dela då ett fartyg tager ombord annan än dansk lots il. Sundet, utan att denne lots svarat på farty: gets signal efter lots eller eljest genom tee: ken gifvit sig tillkänna såsom lots, dels då fartyg frän längt aflägsna orter redan i engelsk hamn förhyrt lots för hela resan ge-l: nom Nordsjön, Kattegat, Öresund, och Östersjön. Dessa medgifvanden bevisa nogsamtl: bura vanskligt det är att vilja häfda något! Danmarks lotsmonopol i farvatten, der icke nägot lotstväng eger rum, utan der det tvärtom är alldeles uttryckligen öfverlemnadt åt fartygsbefälhafvarne att taga sigl! fram bäst de kunna. Vid närmare påseende inskränka sig den ifrågavarande författarens: påståenden alltså i sjelfva verket dertill, att icke andra än danska lotsar ega i Sundet inställa sig hos fartyg, som gjort signal efter lots, och att icke heller någral: andra än de danska lotsarne mä genoml: tecken gifva sig tillkänna säsom lotsar. Att dessa fina distinktioner icke ega nägot stöd af 1857 års traktat, synes förf. indirekt medgifva, då han tyckes vilja stödja dem: hufvudsakligen genom en erinran om de förhällanden. som genom häfd och gamla fördrag existerade före 1857 årg traktat, och enligt hvilka Danmark ansägs ega ett slags öfverhöghetsrätt öfver Sundet. För vär del måste vi bestrida all giltighet ät dylikal slutledningar, grundade på de före 1857 ärs traktat för handen varande förbällanden. Denna traktat hade nemligeu jast till uppgift att göra ett slut, en gång för alla, på samtliga dessa på gammal häfd och äldre fördrag! grundade anspråk, som Danmark: egde att göra trafiken mellan Östersjön och Nordsjön skattskyldig under fig och att il sammanhang med, denna beskattnings ut: kräfvande på hvarjshanda sätt trakassera densamma till förmån jemväl för diverse privata intressen i Danmark. Traktatens betydelse torde enklast och tydligast angifvas, då man säger, att den förvandlade Öre-) sund och Bälterna från danska farvatten till öppen sjö, allt naturligtvis för de nationers fartyg, som i traktaten deltagit. Danmark afhände sig genom denna traktat all rätt till utkräfvande af umgälder af hvad beskaffenhet de vära månde af passerande fartyg, och af hvarje förevändning att uppe hälla eller hindra dem vid passerandet af Sandet eller Bälterna. Då i sammanhang härmed det särskildt bestämdes, att lotspenningar icke skulle få uppbäras af andra fartyg än dem, som begagnade sig af det danska lotsväsendets biständ, så skulle det stå illa tillsammans med dessa bestämmelser och med traktatens hela syfte, om fartyg skulle vara nödsakade att ligga bi eller kanske ankra för att afvakta ankomsten af dansk loss, under det tillfälle erbjöde sig att få annan ledare genom farvattnet. Men om nu vårt antagande, att 1857 ärs traktat fråntog Öresund den egesskap af danskt farvatten, som det förut på grund af häfd och fördrag kunde anses ega och gjorde det ur den internationella rättens synpuakt till öppen sjö — och viantaga att man skall få svårt att bestrida detta — så tro vi verkligen att det står hvem som helst fritt att der anmäla sig till lotsning, vare sig med anldning af lotssignal frän passerande fartyg eller genom å lotsens egen farkost befistligt tecken, som antyder hans egenskap af lots. Naturligtvis förutsätta vi härvid alltid, att den person, som så!unda erbjuder sin tjenstsäsom lots, icke skall falskeligen upp gifva sig vara dansk lots. i fall vederbörande fartygsbefälhafvare önskar erhålla en sådan, och likaså ätt det tecken, genom hvilket han aagitver sig såsom lots, icke skall vara inrättadt i afsigt att förblandas med de danska kronolotsarnes tecken. Ett motsatt förfarande faller i alla Jänder, och äfven i värt, under lagstiftningen för svektallt förfarande samt bör och kan såsoza sädant hbeifras och bestraffas. Vi vilja helysa hvad vi här anfört med ett exempel från ett anvat häll. I Eogelska kanalen svärma lotskuttrar af alla nationer och de gå obebindradt ombord å passerande fartyg, äfven om de befiona sig under en annan stats kuster än den lotsen tillhör. Om nu en kapten, som ämnar anlöpa engelsk hamn, vill anförtro sittfartyg åt t. ex. en belgisk lots, så är denne senare vid ankomsten till den engelska hamnen icke ut satt för några trakasserier af de engelska myndigheterna, och några algitter till er gelska lotsverket afkräfvas ieke heller skeppsbefälhafvaren, och detta helt enkelti derför, att man icke anser sig ha något att! göra med hvilka personer ett fartyg tager ombord på -öppen sjö, och derföre att något lotstväng vid angörandet af engelska hamnar icke finnes stadgadt, undantagandes för : passagararefartyg, om hvilka, såsom underkastade särskilda bestämmelser, vi följaktligen här icke talat. Ingen lärer för öfrigt bestrida Daomarks rätt att stifta och upprätthålla hvilka lagar det behagar med afseende ä lotsningen af de fartyg, som äre destinerade till och anlöpa dess hamnar. Från vår ida är endast fråga om de farleder, som epom 1857 ärs traktat upphört att stå un-. ey dansk ätverhögh; atsrätt och blifvit öppna farleder, der alla de kontraherande staternas fartyg ega obehindradt passera och der Danmark icke eger afkräfva dem nägra andra umgälder än betalning för den lotsning, hvarom danska lotsväsendet blifvit frivilligt antaget, ag att Det tförtjenar också uppmärksammar; . den omständigheten, att traktaiep Made i Danmark att underhålla fyrar och båkar m. m, samt ett officielt, under dess rppsigt stående, lotsväsende, helt naturligt föranleddes deraf, att det kunde vara någon anledning befara, att Danmark, sedan det icke längre fick beskatta sjöfarten genom Sundet och Bält raa, kunde komma att miss vår da dessa medel till sjöfartens betryggan de, Makterna funno sig derföre föranlavie, pålägga Danmark dessa åligganden såsom en gent emot dem ätagen traktatsenlig förpvligtelse. för hvars uppfyllande makterna ä