Aftonbladet – 23 juli 1873, sida 2

men derjemte äfven Claude Mellots synnerliga vänner. Båda åtnjöto godt anseende vid universitetet och läste nu på graden. Wynd var-son af en egendomsherre i Shropshire, glad och ljuslockig samt den yppersta boxare, roddare, ryttare, skytt och fiskare. Hans öfvermått af lefnadsmod gjorde hans sätt något stojande, som obeskrifligt plögade Elsley. ; Wynd hade emellertid känsla och poetiskt sinne på sitt vis, ehuru han noga aktade sig för att låta Elsley märka sådant. Han kunde recitera Tennyson från perm till perm, han deklamerado med ljadelig stämma både i uppförsbackar och utförsbackar: Arthurs död, och sjöng med hög röst Följ mig i parken, skönaste Maud! samt uttalade sin mening om Mauds tillbedjare i mera kraftiga än precist fina ordalag. Naylor, hans fides Achates, son af en prest i Gloucestershire, var en groflemmad, något tafatt, ung man med tjocka, sarkastiska läppar och sömniga ögon, Den unge studenten hade emellertid tillräckligt hufvud, för att blien utmärkt vetenskapsman och i dessa sömniga ögon, öfver dessa fula läppar låg ett uttryck af lugn homor som tog form i qvicka aniekdoter, berättade med en oefterhärmlig talang samt jovialiska, gamla folkvisor, sjungna med den vackraste tenorröst. Också honom. afskydde Elsley, derför att Naylor alltid såg ut liksom han skrattade åt honom — hvilket han väl också i verkligheten gjorde. S Det värsta var att Elsley alltid råkade ut för dem båda på en gång. Om Wynd hoppade öfver en trädgårdsmur midt framför ansigtet på den olyckliga poeten, med orden, hur står det till, mr Vavasour? Har ni skrifvit ihop några verser nu på morgonen? isamma ton som om han frågat, har ni