Aftonbladet – 23 juli 1873, sida 2

nvändas och nuafundervisningsministeriet nbefalts till allmänt antagande. Mötet föreslog vidare, att främmande ord, om kunna anses fullt upptagna i modersmått, skola skrifvas på inhemskt vis. Denna rundsats blef, som bekant, redan af Svenka Akademien faststäld och följes också alter och mer at allmänheten. Så skrifver van ju pu allmänt löjtnant, kapten. byrå, ktör, filosofie doktor o. s. v. Det är då enast eh enkel tillämpning af famma grundats att skrilva prinsip, sensor, dosent o. 8. V., vilket skrifsätt väkt så skarpt ogillande rån flere häll. Man har dock redan förut samma sätt lansett m. 1. Mötets yrkande, att oriktig sammanskrifing af icke sammansatta ord må undvikas, fverensstämmer alldeles med hvad i Svenka språkets lagar och våra bättre grammaikor läres, Alla yrka enstämmigt, att man ör skrifva öfver hufvud, efter hand, i dag 8 Vv. Vi vilja blott uttala en varning 0t att, i missförstånd om mötets beslnt, ät kilja verkligt sammansatta ord, såsom man å senaste tiden fått se en och annan göra. Mötets förslag om den så kallade gotiska l okstafsformens utbyte emot den latinska tore numer ej möta något motstånd i värt ind. Det må emellertid erinras om, att den otiska stilen, eller som den ock kallas den venska, ingalunda är någon svensk, natioel uppfinning, gzom mången trott, utan en tifrån införd förvridning af de latinska bok täfverna, Slutligen återstå al ötvergångsförslaget de vänno förslagen, att W såsom teckemför Vjudet utbytes emot V, samt att långt 8 såsom ecken för 8-ljudet utbytes emot 8. Båda dessa örslag grunda sig på den fordran, man måte hafva på en ljudskrift, att hvarje ljud kall utmärkas med blott ett tecken. Det r föröfrigt klart, att det är en pädagogisk ivst, om barnet blott behöfver lära sig ett ecken för v och ett för sljudet i st. f. två. 3eträffande w är föröfrigt att märka, satt let egentligen är ett dubbelt skrifvet v och ärför lika väl bör förkastas, som de i vår ldre skrift brukliga, oförnuftiga dubbel krifningarna at f och s, såsom ffinss, ssak . 8. V., uUtdömts ur vår skrift. Härmed hafva vi redogjort för öfvergångsörslaget och komma uw till de förändringar, om mötet ansett i andra rummet önskliga, nen ej trott kunna genast tillämpas. Främst land dessa kommer förslaget om utbyte af och v såsom tecken för NV-ljudet emot V. )rimligheten i det nuvarande skrifsättet måite falla i öppen dag, då man besinnar, huusom ett och samma ljud, v, i följd härat näste betecknas på tre olika sätt, jfr varg, af, hafva. Teckvingen haf återger — såom det vanligen antages — det älsta uttaet, det som gälde för många trhundraden sedan. Men hvarför får icke bär det nya judet utmärkas lika väl som i höjd, jag och nånga andra fall, som vi i den andra uppatsen anfört? Hvarför skall icke äfven här den ljudlag, om gjort sig gällande i vårt språk, iskriien erkännas? I sanning, något förnuftigt skäl till bibehållande af emteckning som haf ipnesg icke, Ännu oförnultigare är teckningen hafva, ;y här återges det enkla ljudet v med tvänne tecken. I vår älsta språkliga urkund, Västsötalagen, är skrifsättet hava det regelbundva. På 1300 börjar emellertid fv tränga in ch har sen stadgat rig. sigterna om anedningen till denna underliga skrifning äro lere. .Vi kunna ej här uppebålla oes vid lem; utan anmärka blott, att, därest det verkligen skulie förhålla sig så, som många inse, att f anger det älsta uttalet (på isl. ch runspråket hafa) och v det nyare, denna .eckning hvilar på den orimligaste grundsats, nan gärna kan upptänka. Menskulle enligt len samma teckna högjd, jakg, ja namnet på vårt land skulle tecknas Sveärikgje, på det utt uttalets förändring från Sverike till Sverige, Svärje skulle kunna angifvas i skrift! Skrifsättet fv har också en gång af J. E. Rydqvist blifvit bedömdt som en barbarism, som hvarken danskar eller norrmän låtit komma sig tilllast, men som, annat oberäknadt, sör vårt språk främmande för utländingar. Ja, måtte våra skandinaviska bröders förelöme en gäng kunna förmå äfven oss till len enda förnuftiga teckningen hav, hava! Vidare föreslog mötet, att x såsom tecken för ljudförbindelsen ks skulle utbytes emot ks. Med bokstafven x är det egendomliga förhållande, att den, i olikhet med alla andra bokstäfver i vår skrift, tjänar att beteckna icke ett, uian tvänne ljud. Användningen at ett sådant tecken strider, som man finner, bestämdt mot ljudskriftens uppgift, som var utt återgifva hvarje ljud med ett enkelt tecken. Redan därför är bokstafven x således fördömlig. Fullkomligt öfverflödig är den naturligtvis, då de båda ljuden k och s hatva sina egna tecken i vårt språk. Man har iucemellertid försökt försvara x såsom ett vyttigt förkortningstecken. Häremot må anföas, att det för att vara nyttigt borde användas i alla de fall, då ks höres, Men så ker als icke, Man skrifver köksa men käxa, oxe men oks, lax men lacks o. 8. V. Följden häraf är den, att man måste särkildt inlära de fall, då x får begagnas, och, vad värre är, härför kan icke någon allnän regel uppställas ), utan dess användling måste läras genom en minneslexa. Såsom å detta sätt försvårande rättskrifningens ärande är x, långt ifrån att vara nyttigt, i ög grad skadligt. Vi erinra till slut därom, att våra skanlinaviska bröder sedan flere tiotal till baka lt mer: allmänt antagit ks i st. f. x, och ålunda äfven häri föregå oss med godt xempel. Till. slut föreslog mötet, att fördubbling if medljudstecken i slutet af de ofta förekomnande oböjliga orden at, ok, til, up af kaffas. Vi hafva i det föregående haft den lädjen att kunna till alla delar instämma ned mötet. Men ifrågavarande förslag tro i vara mindre välbetänkt af det skäl, att et jämförelsevis mycket nya skrifsättet af re af de ofvannämda orden med dubbel onsonant (att, till upp) mäste anses som en ycklig anslutning till den allmänna lagen ör det långa konsonantljudets heteckning i venskan i slutet af ord. En rubbning af en enhet, som härigenom vunnits, mellan eteckningen af de likalydande att — hatt, il — vill, upp — tupp, anse vi icke vara nskvärd. Med och är ett särskildt förhållande, Den ällande olyckliga teckningen af detta ord r ett sorgligt minne från tyskeriets välde : 03 osg, och en hvar, som nitälskar för svenskt !. pråk, bör för visso söka undanrödja den l: amma. Men den nya teckning af detta ord, ! om bör eftersträfvar, är, enligt vår tanke, ck i öfverensstämmelse med ock (också), om egentligen är samma ord och icke beöfver i skriften, mer än i talet, skiljas ån det samma, eamt med dock, lock vm. fl. Vi veta väl, attiså godt som alla grammatikor en sådan regel likväl finnes, lydande ungefär så, att ks tecknas med x i de ord, där s-ljudet tillhör grundstafvelsen. Men denna regel är fullkomligt oriktig. Tynågon sådan skillnad finnes icke mellan blygsel, köksa å ena sidan och käxa, flaxa, häxa, hamn nd mm Hj åå Åoan anIra målen: sla mot