Aftonbladet – 23 juli 1873, sida 2

torde måhända hos skurkar väcka onda känslor; mig erinra de om himmelen och Guds englar och min hatt far af hufvudet utan att jag tänker derpå, alldeles som då jag träder in i en kyrka. Detta var allt — en enkel, chevaleresk förtjusning öfver hennes fägring, lik den bo: undran ban kunde känna öfver en skön natur, en solnedgång uppe bland bergen, men intet mera, De raska ynglingarne hade i verkligheten ej heller tid att inbilla sig vara förälskade i den sköna fröken, ty hvarje dag var för kort för allt hvad de hade att uträtta, Efter att hafva användt förmiddagen till studier, begåfvo de sig straxt på eftermiddagen, utstyrda i besynnerliga drägter, — allt mera slitna och ruskiga, som tiden framskred — på de vidunderligaste äfventyr, vandrade oerhörda långa distanser, gingo vilse uppe bland bergen, klättrade uppför branta klippväggar, föllo stundom ned för dem; kamperade hela nätter vid sjöar med outsägbara namn, i bopp onmattiförsta dag ningen lyckas fånga laxöringar, hvilka tillhörde mytens gebiet, och sökte med ett ord aå den yttersta gränsen för huru pass hungrig, törstig och trött en man kan bli, utan att uppgifva andan. Lyckliga ålder vid tjuguett år, med din outtömliga förmåga att verka och njuta af lifvet, att äta och hungra, att sofva och vaka, att studera och roa dig! Lyckliga de, hvilka ännu ega dig och kunna dricka af din gyllne bägare, sansade men ej sorgsna genom erinringen att för allt skall en god och kärleksfull Gud en gång öfver dem uttala domen. Beklagligtvis — som läsaren gnart skall finna — hyste Elsley synnerligt stor motvilja just emot den nämnde Wynd ock hans oskiljaktige följeslagare Naylor, hyilka ej blott voro de bästa af sina kamrater, RUE