Aftonbladet – 23 juli 1873, sida 2

MUv VVYTRIIH VA Om BUUTARUIRY SFOLIVS IKGRLU det ock godkännas, att man i svenskan bortlagt det i slutet af 1700-talet och ännu i början af detta århundrade förekommande skrifsättet satts, vålld, braggd, halls, korrt, 0. 8. V., och här nöjt sig med enkel konsopant: sats, våld, bragd, hals, kort. I detta läge är det långa konsonantljudet så ytterst vanligt i vårt språk och så sällen utsatt för förväxling med det korta, att olägenheterna för hand och öga af en dubbelskrifning ej kunna uppväga fördelarne. Den föreslagna och, vi kunna trygt säga det, redan antagna nya skrifningen fäld (af fälla), tort (af torr) är nu, som man finner, endast en enkel konsekvens och en naturenlig utveekling af den nu stadgade skrifningen bragd, kort. — Det må dock anmärkas, att man ej velat förändra skrifningen visst, fullt, kallt, där de tvänne konsonantteckeu hjälpa oss att skilja orden från vist, fult, kalt. Vi kunna icke sluta utan att päpeka den stora pädagogiska vinst, som ernäs genom ifrågavarande förändring, och som består däruti, att man genom dess antagande kan uppställa två enkla, lättfattliga och skarpt begränsade regler för de långa konsonantljudens beteckning i svenskan. Dessa regler, visserligen icke alldeles fria från undantag, skola ersätta hvad som uu i våra språkläror är godtyckligt och omöjligt att samla under förnuftiga regler. De komma att lyda så: 1) det långa komsonantljudet teck nas svenskan enkelt, då det efterföljes af ett annat, till samman med hvilket det förekommer 8om slutljud i svenska ord; 2) det länga konsonatljudet tecknas dubbelt, dels då det efterföljes af ett annat, till samman med hvilket det icke förekommer som slutljud i svenska ord, dels då det icke efterföljes af annan konsonant, d. v. s. då det står i slutet af ord eller mellan vokaler. Ex. på regeln 1): rykt och rykte, våld, välde, fisk, fiska, knapt, knäpte o. 8. v. Däremot efter : regeln 2): teck-na, fyll-nad, näss la, stapp-la;: vatt-na, kvilt:ra 0. 8. v. Förtjänsten at att först hafva uppvisat en verklig lag, som språkutvecklingen följt vid behandlingen af det långa konsonantljndet, tillkommer dr I. Lyttkens, som framstält den samma i en läsvärd uppsats Om teckningen af långt konsonantljud, införd i sista numret af Pedagogiak Tidskrift för 1872, till hvilken vi hänvisa en hvar, som önskar närmare kännedom om samt förklaring af denna lag, Vil hafva ofvan af skäl, som utrymmet och ändamålet med denna uppsats förbjuda ossj att här anföra, framstält denna lag i något olika form. Vi kunna ej underläta att begagna det osökta tillfälle, som här erbjuder sig, att påpeka, det en sådan tecknirg som lätja, vitna, vasle, som på senare tider börjat rätt allmänt avtagas och till och med i grammatikor anbefallas, ingalunda bör föredragas framför den vanliga lättja, vittna, vassle, hvilken senare teckning ölfverensstämmer med ofvan anförda regel 2) och med andra likaljudande ords teckning. Inga ord 1 svenska riksspråket sluta nämligen på -tj, tn eller -sl, och man skrifver också regelrätt härefter gyttja, vattna, prassla. Det skäl, man anfört för den förstnämda teckningen med enkel konsonant, är, att härledningen fordrar den, i det att lätja kommer af lat, vilna af vita, vasle af samma rot som våt. Men här har man råkat in på en farlig afväg. Hvad som redan var på väg att utveckla sig riktigt, har man, missledd af det etymologiserande pedanteriet, för att tala med J. E.Rydqvist, i strid mot den allmänna språkutvecklingen fört till baka till en äldre ståndpunkt. Hvar skulle nu ett sådant etymologiserande stanna? Måste man icke då ock skrifva gytja för att visa slägtskapen med gjuta, bätre, som är slägt med båta, ytra, som kommer a! ut, näsla, som kommer af dialektordet näta, o. 8. Vv. I st. f. en enkel och allmänfattlig regel skulle man då få en sådan, som den stora allmänheten aldrig, ja knapt någon utan grundliga språkliga insigter, skulle kunna rätt tillämpa. Vi måste derför uppmana en hvar att återgå till det allmänna och på goda grunder stödda bruket. Afsamma skäl, som här anförts, bör man ej skilja mellan skillnad ena gidan och ä andra sidan fyl-nad, svull-nad, hyll-ning m. I, Det finnes också intet ord i svenskan, som slu tar på -In med långt !-ljud. Vi öfvergå nu till mötets beslut angående teckningen ck ist. f. den från ljudenlig stånd: punkt riktigare kk: CE bör anses såsom förkortningstecken för två sammanskrifna k, hvarföre, om stafvelsedelning sker, aldrig C skrifves på den ena raden och k på den andra. Utan tvifvel var det välbetänkt af mötet att ej denna gång föreslå afskaffandet af ck, då skrifningen kk, ehuru bruklig i dansk-norskan och i våra älsta svenska -skritter den normala, säkerligen ej kunnat påräkna sympatier hos 0ss för närvarande. Det är emellertid tydligt, att då k är det egentliga tecknet för k-ljud hos oss; dess betecknande i detta fall äfven med c är en ofullkomlighet hos vär skrift (så mycket mer märkbar nu, då man ej längre skrifver casus, capitel, doctor) samt en ökad svårighet vid den första undervisningen, som utan tvifvel skall minskas, om, som hr Hözelius påyrkar, lärjungarne vänjas att betrakta ck endast som l. förkortningstecken och att därför äfven namugifva det som kk. Tillägget om skrifningen kk vid delning på två rader är blott en enkel följd häraf, så länge våra nuvarando orimliga stafningsregler äro gällande. När den euda förnuftiga skrifningen fytt-ade, lägg-ande en gång blir antagen, kommer naturligtvis, så framt tack då än skrifves med ck, också tack-ande att afdelas så som här är gjordt, utan men af den tils vidare gällande delningen tak-kande, analog med läggande. Vi komma nu till ett beslut af mötet, som är det enda af öfvergångsförslagen, som innebärnågot hos oss fullständigt nytt. Detta är beslutet att q såsom tecken för k-ljudet utbytes! emot k. Märkligt nog är emllertid, såsom vi redan skola visa, detta af alla mötets förslag det, som vunnit största bifall och praktiska användniog, hvilket visar, att nyheten ej var så. farlig, utan gan välbetänkt. Enhvar tänkande människa finner också lätt det oförnuftiga uti, att ett och samma konsonantljud betecknas med två olika tecken. Och icke fins det något i vårt språks natur grundadt skäl att skrifva q just framför v, men k framför alla andra konsonanter. Ty det är obestridligt, att samma k-ljud höres i kvinna som i klinga, kring wm. fl. Båda tecknen, och q, hafva vi fått från latinet. Då svenskan lånade sina skriftecken från detta språk, begick hon nämligen det felet att, i st. för att nöja sig med ett tecken för -ljudet, låna alla de tecken latinet härför hade. Sedermera har emellertid stadgats såsom det regelbundna, nationela tecknet för k-ljudet (obs. att ljudet benämnes efter detta tecken), och q har, som ett minne af den forntida förvirringen, stavnat kvar framför v. Men som ett onödigt, ett skadligt främmande lån bör det ur vår skrift utdrifvas; och vi kunna derför med skäl anse sträfvandet att införa kv för qv vara ett fosterländskt sträfvande, väl värdt fosterländska mäns och kvinnors understöd. ve St I PEPSENR Et TE. JAP SMET MT PÅ I frekve BISPENSERNESET JUNI tt ert få AN TR Mm or ER