Aftonbladet – 23 juli 1873, sida 2

som tillhört deras afgud. Clara hade, hän. förd af dygdig harm, yppat saken för mr Bowie och diplomatiskt äfven klagat öfver att de unga herrarne varit nog djerfva att tala om hennes eget vackra utseende, genom hvilket drag hon lyckades för Bowie göra begripligt att andra ännu funno henne: vara vacker, om också han ej gjorde detta. Den hederlige mannen greps äfven af en helsosam svartsjuka och lyckades samma qväll träffa de båda orostiftarne, ett par unga Oxfordsstudenter, samt förklarade dem rent ut att om han någonsin kom öfver dem eller någon annan ung munsjör med att slå sina lofvar kring hans fröknar eller deras kammarjungfrar, skulle han slå deras tomma skallar i kras. På denna förklaring var -tystnad deras enda svar; ty mr Bowie stod sex fot, fyra tum läng i strumplästen och hade blott några få dagar förut, till stor förlustelse för dessa unga herrar och flera kamrater till dem, utfört åtskilliga, gamla gardets kraftyttrin gar: med ett hugg af sabeln klufvit ett upp hängdt fårlår midt itu, lyft ett långt bord med tänderna, klämt ihop ett tennstop med blotta handen, samt andra små upptåg af söner födda Rapha. Men Cambridge hade äfven skickat några unga män till denna ort och dessa tillkännagåfvo sin beundran på ett mera enkelt och ärligt sätt. Då de sågo Valencia komma, lade de bort sina tobakspipor, och gick hon dem, eller gingo de henne, nära förbi, lyfte de på Katten. Det är visserligen en frihet jag dermed tar mig, yttrade till Mallot en at dem, vid namn Wynd, en präktig, renhjertad pojke, men ni vet huru araberna göra: Då de se en sådan varelse, säga de: Lofvad vare Allah för sköna qvinnor!och de göra rätt deri, Dessa sköna varelser