Aftonbladet – 23 juli 1873, sida 2

ME VER EINVRINE VIUVIL SW UU UI då Å. . o la Om de nya rörelserna på den svenskal!b rättskrifningens område. : At Fr. Lr. II, (Forts. från J4 162.) mast i ordningen kommer det förslaget, att!n bruket af o såsom tecken för å-ljudet inskräneller etymologisk grund. Det rena äljudet i svenskan, som i deite tet med å att stadgas. Sådana ord äro båll, illon, örngått. I båld, slåtter, i jäns är ve-st lan förut å antaget. Denna förändring ärlif så berättigad och naturlig samt så lätt ge-ld: nomförd, att den ej torde möta något mot-juj stånd, be För öfrigt öfverensstämmer den helt och ij hållet med språkets utveckling från äldrelle tider, enär en under föregående århundralen ej ovanlig teckning holla, mongen o. d.jla nu helt och hållet utdömts och försvunnit. w Svenskan eger ock ett annat: ljud, som j1ly närmar sig å ljudet, men ingalunda är sam-!x ligtvis icke hjälpas på annat sätt än genom lg uppfinnandet af ett nytt tecken för ettdera fs ljudet. Detta har dock mötet välbetänktre lemnat åt framtiden. Mötet har sålundalwv kämmea och dylikt. Emellertid finnes, som bekant, i svenskan ett autal ord, hvilka, ijudet, men likväl nu, en del allmänt, enllä del oftast, tecknas med å; sådana ord ärolk råg, tåg, tåla, måste, håg rm. fi. Här ansåg) d trängt och den nuvarande teckningen därför!h vara berättigad äfven från ljudenlig stånd-d punkt. Vidare föreslog mötet, att th såsom tecken för t-ljudet utbytes mot t. Enligt detta förslag skall skrifsättet storting, Tor Torsdag,io för ty, som redan för flere år sedan blifvit!p ganska allmänt, uttränga det oförnufiigalv ska uttalet med aspireradt t (th), men dåljg detta uttal för flere århundraden sedan för h svunnit och då vår skrift ide flesta ord, som! n baft detta uttal (t. ex. i tigga, tåla, tunr, då, du m. f.; förr thiggia, thola, tha, thu), bort ls kastar det gamla tecknet härför, fins intetlförnuftigt skäl att bibehålla detta i någralr få ord. Äfven detta förslag anslater sig så-s iunda till en pågående utveckling af skrift-n språket och dess framgång kan därför an-1 seg vara fullt betryggad. n At samma skäl är följande förslags fram-1s gång säker: Fördubbling af medljudsteckent afskaffas framför en tillkommen böjningsändelse, som börjar med Ad eller t. Säsom all-la män regel gäller redan sedan längre tilljt baka, att m och n förenklas i detta fallla hvadan man länge skrifvit drömde, kändelt (ej drömmde, kännde) af drömma, känna. Ile Svenska Språkets Lagar har Rydqvist utta-!n lat sig för det önskliga i en förenkling alls alla konsonanter i detta läge och till enn början förordat förenkling af !, såledess stälde at ställa, fylt at fylla, såsom atllI mången är antaget, gammal svensk skrifsed likmätigt, tillägger han. Våra bättrela grammatikor hafva skyndat att begagna sigg af denna anvisning och tillämpat förenklin-r gen på alla konsonanter utom k, således: bygde, knapt, kyste, tort. Mötet förordar nulp regelns fulla tillämpning äfven på k; dåls finge man wväkte at väcka, tjokt at tjock.ln Hvad man härigenom vinner blir nu delsl!s skriftens förenkling, dels, och framför alt,!f att en regel kan uppställas, som gäller förlt alla konsonanter och ej blott för några, hvilket i pädsgogiskt hänseende är en ejlt obetydlig vinst. Vidare kommer härige-r nom vår skrift att vinna i likformighetlh och följdriktighet, i det att nu dessa böjda for-f mer af adjektiv och verb komma att skrifvasv lika med en mängd alldelee lika lydande, mer 1 i vår skrift ännu oftast olika betecknadele oböjda subst. och adj. Sålunda komma hä-1s danefter adjektivoch verbalformerna bygd,js rykte, fält, alt m. fl. att stafvas lika med delnr motsvarande fallkomligt lika lydande substantiven. I de senare är visserligen d ellerl1 afledningsändelse, i de förra böjnings-t ändelse, Men detta förhållande kan omöj-li ligen betyda något för skriften, som bar tilllh uppgift att kåtergifva ljud och intet annat.n Och då ljuden här, som nämdt, äro alldeles) å de samma och förekomma i alldeles sammal s lägen, får icke skriften göra någon skillnad. !n En hvar, som undervisat i modersmåletsj rättskrifning, vet väl, hnru ofta barn felalf mot dessa oförnuftiga regler, att rykte (subst.)g skall stafvas med med blott k, men rycktelk (verb) med ck, och dylikt. Det vigtigastelk skäl af alla, som tala för mötets förslag, hajo vi spart till sist, och det är, atti de nämda!d fallen icke mer än ett konsonantljud höres. De s. k. dubbla konsonantljuden, som länge lt spökat i våra grammatikor, men numer lyckc ligtvis blott kvarstå i de sämre, finnas nämä ligen blott till i inbillningen, men icke ill: verkligheten, d. v. a i talet Vare siglg jag säger ryk eller ryck eller rykte, höres blott ett enda k-ljud; detta ären sak,lä som vetenskapen ovedersägligen ådagalagt.!n Den skillnad i uttalet af k-ljudet, som hö-b res i de anförda orden, beror därpå, att Ile ryk är k-ljudet kort, men i ryck och ryktelv (subst. eller impf. af rycka) långt. Nu är det tydligt, att det vore en vinst för skriften, om hon kunde med något lämpligt tec-!ej ken angifva denna bestämda skillnad i utta-E let i alla de fall, där den höres. Isvenskanld betecknas verkligen, ehuru blott i vissa fall,)s denna skillnad, men på ett ganska olämp-!O ligt sätt, Förledd at ofvan anförda oriktigalg föreställning, att konsonantljudet höres dub-m belt, har man nämligen företagit sig attld teckna dubbelt konsonantljud, där långt kon-i sonantljud förekommer i slutet af en staf-lte velse (samt mellan två vokaler), således hatt.D hattar, till skillnad från hat, hatar. I delde förra orden tjänstgör nu f ena gången så lat som tecken för ett konsonantlijud, den andra fö gången såsom längåtecken; ett från ljuden-fö lig synpunkt mycket olämpligt förhållande. gs Beteckningens oegentlighet måste vi emel-ne lertid öfverse med — åtminstone till dessde något bättre påfinnes, som kan hafva utsigtfo att blifva antaget — på grund af den storajlvwv. vinst, som ernås genom möjligheten att kanna m skilja åt i skriften de många i uttalet olikaloc ljudande ord, såsom hat — hatt, hop —Ide hopp, ful — full, vis — viss och otaligalst andra. Också har mötet, välbetänkt nog,jkv cke föreslagit någon förändring i detta fall.