Aftonbladet – 22 juli 1873, sida 3

så förtydligas detta på följande synnerligen enkla sätt. Tvärt öfver scenen sättas två eller flerc stolar, utan ryggstöd, och öfver dessa stolar läggas en eller flere bräder, allt efter som de äro långa till. Armen kommer så in från ena sidan, klifver upp på bron, marscherar öfver den och försvinner på andra sidan; går så kring bakom fonden och börjar på samma marsch igen. Antalet af dem som föreställa armån är vanligen 8 eller 10, och ja större armån skall vara, ju längre hålla de på att marschera. — När en skog skall framställas, lägger man några löfviga grenar vid sidokulisserna, det finnes icke mera än en på hvar sida, liknande en hel vägg; och en fästningsmur framställes på det sinnrika sättet att man staplar en hop menniskor i liggande ställning på hvarandra. Att se när krigarne storma denna mur ärisanning löjligt nog. På ett lika enkelt sätt tillkännagifva kineserna när någon scenförändring bör ega rum. Hart. ex. en armå att begifva sig till en annan plats, så bilda de af aktörerna, som äro soldater ett slags ko lonn, och så bär det i vildaste fart och under en larmande krigsmusik rundt om golfvet. Efter att sålunda hafva sprungit flere hvarf kring, stanna de slutligen och anföraren tillkännagifver då för publiken namnet på den nya plats der hären befinner sig, Scenens fond utgöres af en fast trävägg, målad och sirad med åtskilliga besynnerliga figurer. På sidokulisserna finnes hvar sin dörr, täckt med sidendraperier, och genom hvilken aktörerna komma och gå. Den från åtta till tio man starka orkestern, som åstadkomrnier ett förfärligt larm, har sin plats på scenen strax invid midten af fonden. Instrumenterna bestå af tamtams, bleckpipor, trummor, pukor, flöjter, en slags fiol och en träharmonika, Nägon tillstymmelse till melodi får man aldrig höra, men takten, som kapellmästaren angifver genom att häftigt sammanslå tvenne trästycken, syntes noga hållas. Hvad vi hemma kalla arier förekomma äfven här, alltid med musikackompagnement. De sjungas alltid sotto voce, hvilket är så mycket besynnerligare, som aktörernas tal egentligen borde benämnas skrik, så högt upp i falsetten äro de. Hvad deras sätt att föra sig på scenen beträffar, så är det möjligt att det ur kinesisk synpunkt är skönt, hos oss har det emellertid ännu icke vunnit burskap. Händer och fötter sväfva nomligen nästan oupphörligt i luften, och när något synnerligt eftertryck skall läggas på orden, snurrar antingen aktören omkring flere gånger, eller ock kastar han sig med sådan virtuositet raklång i golfvet, att hela scenen synes vara färdig att remna. Kostymerna äro alltid ytterst dyrbara, vanligen af tjocka sidentyger, utsirade med guldoch siltverbroderier. Det är först på senare tider som kinesiska fruntimmer uppträda som skådespelerskor i San Francisco; förut innehades fruntimmerspartierna alltid af ungakarlar. Orsaken härtill skall hafva varit den, att en kinesisk kejsare vid namn Kien-Long, som lär hafva regerat från 1735 till 1792, gifte sig med en skådespelerska, då han utfärdade ett förbud för fruntimmer att uppträda på teatern. Huru denna lag hålles i Kina, vet jag icke, här synes den emellertid ha råkat i glömska eller ock missaktas. Jag skall i nästa bref tala något om kinesernas sysselsättningar såsom en inledning till: den kinesiska frågan. H. N.