Aftonbladet – 22 juli 1873, sida 3

ord, för djup för bikt och alla de botöfnin gar, som kyrkan förmår päbjuda; icke än gern hos den lättrörda, affektrika sydländningen, ostadig som vågen, äfven under de väldsammaste samvetsqval, men hos den lugna, djupt känsliga nordbon, hvars hög mod blott långsamt och tyst brytes, men då för alltid — som säger till Gud, hvad han aldrig fullt kan säga åt någon like, och som, när han en gång har talat, från och med den dagen är en ny menniska. FEMTE KAPITLET. Beddågelert. Den behagliga sjöresan var slutad. Sjö trollet låg vid Port Madoc och väntade på sin besättning, hvilken var ifrigt sysselsatt i land med att i en skål för sina kärestor dricka upp några dukater, som Valenciahäde skänkt i sin systers och i sitt eget namn. Under tiden hade dessa damer, med barn, kammarjungfrur och reskoffertar samt under Flsleys och Bowies ännu gagneligare beskydd åkt öfver Traeth Måwrssandfält, vid kanten af floden som sakta rullar sina böljor fram till hafvet. Framför sig hade de de blånande höjdernag våglika sträckningar och längst bort lyste sjön som silfver. Snart började de pasgera trädbeväxta bergskullap -— pmå klipphoimar på det stora alluvialfältet. Snowdons vida högre spetsar sjönko ned bakom de främre bergstopparna; fältet blef mera begränsadt; höga, skogbeväxta klippbranter trängde sig allt närmare iopå vägen och s!ntligen befunno sig de resande i Pont Abergiaslyng frångå bergspase -— je tvifvel rätt vackert, et jr shdt längt He öfver hvad det förtjenar. Snart kommo de åter ut på grönskande, öppnare fölt, på sidorna begränsade af