Aftonbladet – 21 juli 1873, sida 2

Article Image
, UV VDK UTIUJÄUSLAE AUTUL ET TVACUeTe CMD arne måste nu derföre åter hopsättas och t rstärkas, hvilket arbete tog ungefär enl! eaka. Under tiden skulle Nordenskiöld medl! tt qvarvarande parti öfverföra den vid Ver-j4 genhook qvarlemnade provianten till Shoal11 oint på andra sidan Hinlopen Strait. Pål! vällen den 26 April visade sig här en hund, l; om först i början togs för en räf och äf-j en blef helsad med kulör, men snart funno i värt misstag. Han var så skygg,att vil rst den 30 fingo honom in under tak. fånga gissningar och funderingar uppstodo u: somliga tänkte på fångstmännen, andra å den österrikiska expeditionen eller påon annan. Slutligen påminde sig en aft ket ha sett hunden förliden höst, då hanj ed Palandar var vid Greyhook hos de der stängda fångstmännen. Palander företog ig derföre, åtföljd af styrman, genast en romenad till Greyhook, hvarest de, oakdt Palander tyckte sig vara just på den lats der fångstmännen legat, ej upptäckte ågonting. Vädret var också så ogynnsamt, red snötjocka och häftigt snöfall, att de J sigo på någon synnerlig distans och ej unde företaga någon vidare undersökning, tan återvände och hemkommo lyckligt den Maj på qvällen efter en 28 timmars prorenad öfver Polarhafvets is. Efter hvad i nu veta funnos der dock tvenne mennikor, men sannolikt långt för detta förvandade till lik. Då fångstmännen den 4 Noember begifvit sig hem, hade nemligen den 0-brige qvänske skepparen Mattilas, som i ära 40 Är farit i dessa farvatten, flera gåner förut förlist och 1864 efter skeppsbrott äddats jemte flere andra i Forelandssundet f Nordenskiöld, qvarstannat jemte sin kock ör att efterse fartygen. Meningen var att e några dagar efteråt skulle bege sig öfer till svenska expeditionen i Mosselbay, nen denna resa måtte af en eller annan orak blifvit nppskjuten, tills de icke längre örmådde taga sig fram hit, emedan skeppaen hade ett sjukt ben. De fångstmän,som å våren kommo upp hit, funno nu fartygen örsvunna, men på stranden en hydda af venne mot hvarandra uppresta bätar, öfrerdragna med segelduk och björnhudar. I lenna funno de liken af båda personerna. Deras journal, eom måste ha varit förd af socken, emedan skepparen icke kunde skrifyva, äcker ej längre än till den 18 Februari. Den häntyder på att skepparen varit sjuk större delen af tiden, att kocken slutligen ifven blifvit sjuk (troligen af skörbjugg), så utt han på slutet ej förmått hugga ved till oränsle. På flere ställen står taladt om vuru han krupit ut på magen för att inskaffa bränsle. Alltemellanät uttalas föroppningsfull förtröstan på försynen och vögst få eller inga klagovisor. Det lilla ag sett af journalen häntyder på att de båda blifvit angripna af skörbjugg och slutigen dukat under härför af oförmåga att sköta sig. De ha ej gerna kunnat lefva änge efter sedan anteckningarne i deras lagbok upphört och kocken ej längre förmått skrifva, om ej för anvat, ha de duxat under för kölden, och detta är som ag tror en lätt död. Det är en död jemörlig med kolos. Lägger man sig utsröttad att sofva, smyger sig kölden genom sroppen och man vaknar ej mer, När journalen hunnit närmare granskas och lechiffreras, förmodar jag att den blir offentiggjord på ett eller annat sätt. Von Krusenstierna, som nu i Maj månad försökte att med åt och släde framtränga till Norsköarne för utt der nedlägga underrättelser om oss för anxommande fartyg, men för hinder måste vända, fann icke rätt på deras hydda vid Greyhook, oaktadt han ej långt derifrån redlagt en proviantdepöt. Så osäkert är let att i dessa trakter träffa på mången sång äfven hvad man just söker. Von Holten, tom sedermera utsändes för samma ändamål, hade bättre tur och påträffade platsen och ann derjemte en skrifvelse från fångstmän, som varit der redan den 16 Maj, gbende lit öfver isen från Norsköarne. De voro ou här med sina fartyg och skulle ned för att begrafva de döda kamraterna. Efter lenna lilla digression återgår jag till isfärderna norrut. Den 3 Maj afgick slutligen Palander med förstärkta slädar för att sammanträffa med Nordenskiöld vid Shoalpoint. Den 24 Maj äterkommo lapparne och tvenne andra af Nordenskiöld förhyrda från Parryön, dit de hjelpt den nordvart gäende expeditionen att föra en proviantdepöt. De sista underrättelserna vi ba från Palander och Nordenskiöld iro af den 17 Maj, deri han säger sig samma lag afgånorrut med 45 dagars proviant. Alla voro då friska. På vägen till Parryön hade le haft elakt väder, flere hade lidit at snöblindhet. Under Palanders frånvaro, hemma . Mosselbay, hade den olyckan inträffat, att n man af Nordenskiölds parti, bätsmannen Snabb, isnötjocka gått vilse på isen och ej sedan kunnat återfinnas, hvadan han utan .vifvel omkommit af köld och svält. I en idningsartikel såg jag en beräkning på huru nycket föda vi skulle kunna skaffa 038 genom agt. Med anledning häraf vill jag blott nämna, tt ibland oss alla finnes knappt en enda verkig jägare, och då det gäller att skaffa föda, luga ej s.k. söndagsjägare. Alla renar tyckas a flytt härifrån, björnar ha ej heller visat sig, skrämda förmodligen af våra hundar, och de ha dessutom godt om föda på annat håll, såsom af det späck, hvaraf fångstfar.ygen, de förolyckade, till en så stor del voro lastade. Dessa fartyg ha troligen på stt eller annat sätt förlist i Wijdebay eller ;rakten deromkring. En enda björn har visat sig här vid huset och det var i början af Mars; han ställde sig utanför fönstret kl. 11 på qvällen och betraktade huru man gick ill sängs. För denna sin nyfikenhet fick an plikta med lifvet, i det Palander i en ganska leger drägt sprang ut och fällde honom. ön sådan händelse är ett särdeles välkomnet afbrott i den annars dödande enformigeten, Förutom 2 renar i September och lenna björn, utgöres hela vär jagtlista af natnyttiga djur af något öfver 100 ripor, n del sjöfågel, 2 mindre skälar och en större. Skälen är alldeles orimligt svår att komma it, då han ligger på isen bredvid sitt hål. Tan är ytterst vaksam och skygg och kilar, let första han märker det ringaste, genast ed i sitt hål. Oaktadt vi haft hvita skär nar, ha vi alltid gått förgäfves. Också beättas det, att björnen, då han fångar honom, myger sig på honom med tassen lagd öfver len svarta nosen, det enda som mot snön kalle kunna för skälen annoncera hans ancomst. På expeditionens vetenskapliga verkamhet, vill ia2e ei inlåta mise mer än helt

21 juli 1873, sida 2

Thumbnail