Aftonbladet – 21 juli 1873, sida 2

talaA UC. Jusinuatlonen Iran de AROIEeKO ångsmännen att svenskarne troligen ej sjort nögot försök att våga sig fram är förvånande, då de som voro på visit här borde 12 kunnat öfvertyga sig om ogenomträngligeten af den sammanfrusna och packade drifsen. Dea 1 Okt. kom och ingen förändring pträdde, vidare än att vintern blef kanske ej fullt så sträng, som under de sista daarne af Sept. Provianten öfverräknades nu af fartygscheferne och befanns den meåj en nedsättniog till ungefär ?3 af den förut gällande ransonen kunna föda allesammans öfver vintern, tills på våren understöd skulle kunna hinna anlända och, om ej, till och med litet inpå sommaren. Nya spisordningar utfärdades derföre med omkring ?s portion att gälla från den 1 Ökt. Den sista September kom jobsposten att 58 fångstmän med 6 fartyg lågo infrusnpa vid det 18 eng. mil härifrån belägna Grayhook, endast förs2dda med några veckors proviant. Den framfördes af 7 fångstmän, som å sina skep pares vägnar anhöllo om understöd. Det svar, som lemnades dem af fartygscheferne, har stått att läsa i tidningarne, hvarför jag här förbigår detsamma. De afgingo härifrån den 2 Oktober och medtogo rapporter från cheferne och nägra få bref från enskilde (emedan man ej ville belasta dem med några större packor)i den händelse de skulle få någon utsigt att komma loss ur isen, hvilket för dem ju ej var alldeles omöjligt, som lågo mera öppet till. Den 22 Ok. på f. m, afgick löjtnant Palander med 5 man på en försöksslädtur, utrustad såsom för de blifvande färderna norrut, och styrde kurs på Grayhook. Fångstmänren der vorö friska och raska; inga förändringar hade inträdt atom att 17 man, försedda med vår post, hade afgått i båtar till Isfjorden, i hopp om att der kunna sammanstöta med något qvarvarande fartyg eller i annat fall öfvervintra vid kolonien, der mat skulle finnas. De qvarvarande skulle snart komma öfver till 0338, Palander bad dem vara välkomna och återvände hem, dit han anlände den 26 på middagen, således efter 4 dagars bortovaro och ej 8, såsom fångstmännen i sina berät telser uppgitvit. Emellertid hörde vi aldrig af några föngstmän, och då den 1 December var kommen, så antogs att åtminstone nå got eller några af deras fartyg sluppit loss efter de svära stormar, som herrskade i November, och att de allesamman medföljt hem på ett eller flera af fartygen. Vårförmodan i detta fall har visat sig riktig. Under November månad närmade sig det öppna vattnet i samma mån som dagsljuset aftog. Den 14 Okt. sågo vi solen för sista gången, ehuru den först den 22 upphörde att vidare höja sig öfver horisonten. Förutom att lapparne gjorde flera föfänga försök att återfinna renarne och Nordenskiöld en utflykt nedåt Wijdebay för att taga reda på lapparne, som voro borta öfver den be stämda tiden, samt Palanders ofvannämnda utflykt och några obetydligare jagtförsök, förflöto Oktober och November temligen stilla. Mörkret tilltog med en förvånande hastighet, så att redan den 29 Okt. lamporna brunno hela dagen och man endast med stor ansträngning förmådde läsa utan ljus vid fönstren. I slutet af Oktober började praktfulla norrsken, eller snarare södersken, emedan de alltid voro söder om zenith. Den sista November gick isen upp, så att Gladan låg på svaj, och den 8 December kommo äfven de andra fartygen flott. Fråga uppstod nu om de instängda fartygen vägade afgå för att söka komma hem, men ärstiden, mörkret och osäkerheten för is till sjös gjorde att befälbafvarne stannade vid det troligen förnuftigaste och klokaste beslutet att bli qvar der de voro. Bayen lade sig för öfrigt genast och gick dagen före julafton åter upp, frös till Juldagen och gick åter upp den 10 Jan. för att följande dag ånyo frysa till, och den blef då genom samlad snösörja på en enda natt 1 fot tjock; natten mellan den 24 och 25 bröt den åter npp, och som nu en middagsljusning började bli märkbar, beslöts att fartygen skulle afgå och Polhem utgå på en resa nordvart. Att detta ej blef a! var måhända en lycka och orsaken skalljag straxt omtala Den 31 kom en mängd drif-is, ytterligt söndermalen och uppskrufvad, samt några större glacierkalfvar (isberg) med stormen indrifvande och fylde viken. På natten frös det tillsamman, så att man följande morgon kunde gå till fartygen ogeneradt, d. v. 8. utan fara att komma igenom, men generad på så sätt, att fötter och skodon illa tilltygades af den söndermalna isen, hvars yta fullkomligt liknade en gata med upprifven stenläggning och stenarna qvarliggande huller om buller. Den 8 Februari tillkännagåfvo raketsignaler frän Gladan att isen ånyo var i gång, och folket hann.nätt och jemt ut till Polhem förr än hela bayisen var bruten och stadd på resa till sjös med tidvattenströmmen ; men redan den 10 bar den nya isen att gå på. Sedan dess ha vi fått vara alldeles för mycket i fred och ro för islossningar och inga särdeles stora utsigter äro för handen, att det snart skall bryta upp härinne. Jag sade ofvan attfartygen ämnade afgå härifrån. Den 29 Jannvari voro de klara att gå till sjös och vi hade tagit afsked af de hemregande vännerna och äfven af våra vänner som skulle gå nord på, Palander, Parent och Nordenskiöld, men i stället för att bedarra, så friskade vinden och gick från sydvest öfver på mera rakt vestlig. Stormen fortfor hela natten. På aftonen kom Onkel Adam 1 klammeri med ett större isblock, och för att ej i den sjö, som nu gick i den dåliga och öppna hamnen, bli sönderhackad mot detsamma, måste den sticka ifrån sig ankaret, Följande dag den 30 fortfor stormen med ännu större raseri. Fartygen hade svårt att hålla sig för sina ankaren. Gladan började drifva. Polhem sökte bispringa, men bogserkablarne sprungo, båtarne kunde ej hälla sjön och Gladan dref till slut in i viken på så grundt vatten, att hon började hugga i botten. På qvällen saktade sig stormen för ett ögonblick, och då passades på med Polhem att bogsera Gladan i djupare vatten, men da gens äfventyr voro dermed ej slut. Just som Gladan hade ankrat och bogserkabeln kastats loss, blef Polhems propeller oklar och fartyget dref upp på grund, der det dock ej blef stående mer än ett par timmar utan att lida den ringaste skada. Ehuru stormen följande dag fortfor lika hejdlöst, lågo dock fartygen nu säkert, emedan vinden gätt mera på nordvest, och den lilla holme, hvarpå hamnat laman 4å11 om mad AT: VIL TILA, BL